I MITT NÄSTA LIV
I mitt nästa liv tänker jag bli man. Kanske någon som påminner om Dr. Phil eller Cesar Millan. Från början hade jag nog mer tankarna på män som Jesus eller Gandhi men så insåg jag att det kanske inte var så realistiskt. Jag är ju när allt kommer omkring kvinna och omställningen kan kanske vara stor nog ändå.
Men varför i hela fridens namn skulle någon vettig kvinna (och så vill jag ju gärna se mig) välja att bli man i nästa liv. Jag har nog inga jättebra svar på det och jag är inte säker på att resonemanget håller hela vägen. Och jag kanske hinner ändra mig.
Men det jag tänker på och det jag avundas dessa män (som ju båda är i samma bransch som jag, även om vi måhända inte arbetar på precis samma vis) är med vilken lätthet de får utöva sina yrken. Dr. Phil kan stå på scen – inför en stor publik – och säga klarsynta men också de mest avslöjande saker till sina klienter. I Sverige skulle inte många ”komma undan” med att vara lika uppriktiga, inte ens i ett avskilt terapirum. Möjligen efter lång tids terapi och om klienten eller familjen känner stort förtroende för sin psykolog. Och möjligen går detta lite fortare och lättare om psykologen är en man.
På liknande sätt kan Cesar Millan säga saker till hundägare och träna deras hundar på sätt som inte många skulle ”komma undan med” lika lätt. Själv har jag, så länge jag kan minnas, fått väga mina ord på guldvåg. Ett felaktigt ord och all framkomlig väg kan raseras för eviga tider. Många gånger har jag har önskat att jag, i likhet med Dr Phil och Cesar Millan, bara kunde få ”säga som det är”. Anledningen till att jag inte tycker mig kunna det kan naturligtvis bara vara ett utslag av ”kvinnlig, svensk försiktighet” men erfarenheten har också visat vägen. Så jag är både förundrad – och avundsjuk på med vilken lätthet dessa män får mandat av sina klienter eller kursdeltagare att utöva sina färdigheter.
Om det beror på att de är män, verksamma i USA, om de är ”TV- kändisar” eller ”bara” osedvanligt skickliga eller en kombination av allt detta får jag naturligtvis låta vara osagt. Men om jag får dröja mig kvar vi tanken att det har något med deras kön att göra så infinner sig naturligtvis frågan: Vad är det män har som vi kvinnor saknar? Fast det var kanske inte så bra formulerat… Låt mig istället säga så här: vad är det som gör att män, rent generellt, får större genomslagskraft än kvinnor i olika sammanhang?
Är män mer trovärdiga?
Det finns naturligtvis en hel mängd olika förklaringar till detta och jag ska bara helt kort och skyndsamt nudda vi några eventuella förklaringar. Kanske är män charmigare än kvinnor och det är helt enkelt lättare att bli förtrollad och förälskad i dem. Och den som blir förälskad är som bekant både öppen och välvilligt inställt till allt den ”älskade” säger och gör. Kanske är män duktigare på att formulera sig, få fram sitt budskap och göra det på ett trovärdigt och respektingivande vis. Kanske är män mer ”drivna” av att nå framgång och tjäna pengar och jobbar därför mer på att bli kända och erkända. Eller kanske är vi bara mer benägna att ”tro” och lyssna på det män säger helt enkelt för att de är män och rent historiskt varit våra ”herrar” (och varit de vet bäst, det har de i alla fall sagt och kvinnans uppgift har varit att tiga). Kanske är det så att vårt samhälle, skola, hem, arbetsplatser etc. med lika lön, jämlikhet osv. bäddar för mäns framgångar, inte kvinnors. Eller kanske är det en kombination av allt detta + lite till.
Nåväl, min avsikt är inte att försöka lösa denna gåta även om jag nog måste medge att den länge intresserat mig. Låt mig istället återgå till mitt ”förhållande” till Cesar Millan och Dr. Phil och varför jag skulle vilja inkarnera som man i nästa liv. Det verkar helt enkelt som att män får större utrymme att utöva sitt yrke. De får större ”svängrum” över huvud taget. De slipper slita i åratal för att bli respekterade. Det verkar helt enkelt lättare att vara man. Och det är ju egentligen orättvist eftersom det ju sägs att vi kvinnor tillhör det ”svaga könet”.
Fast å andra sidan får männen kanske ta hårdare ”smällar” ibland medan kvinnorna verkar möta hårdare motstånd, kanske till och med mer (framför allt om de skulle ha mage att ifrågasätta eller kritisera en man).
Kvinnor tigs ihjäl
Men när det gäller kvinnor används vanligen en helt annan strategi. Kvinnor och deras kompetens kan istället ”tigas ihjäl”. Man låtsas helt enkelt inte om att de finns. Och det är kanske ”snällt”. För det kanske ska vara en man som klarar hård kritik. Inte så att det nödvändigtvis alltid är så bra att vara hårdhudad eller okänslig. Men det underlättar nog när mobben nafsar en i hälarna. Vi kvinnor anses ju (fortfarande) vara känsliga och inte alltid riktigt att ”räkna med”. Därmed har vi nog kommit att utveckla den smidighet som kallas kvinnlig list och med vilken vi lotsar oss genom svårigheter, inklusive alla känslomässiga relationslabyrinter. Och att jobba med hundägare/människor (det är ju faktiskt samma sak) kan ibland vara som att smyga fram på minerad mark och att febrilt försöka finna rätt infallsvinklar i milslånga känslolabyrinter. Men med den osvikliga inre kompassen och med, kanske inte alltid så ”manliga” eller kraftfulla medel men inte mindre effektiva, kan många hinder ändå övervinnas.
Men all kvinnlig list och smidighet till ära, ibland önskar jag att jag på manligt manér, bredbent och självsäkert, kunde peka med hela handen och säga. ”så här är det, för det vet jag”! Och så skulle jag obehindrat, dessutom påhejad och beundrad, få fortsätta utöva (och imponera) med min yrkesskicklighet. Men eftersom jag är kvinna i detta liv (så får jag ge mig till tåls) och eftersom ändå själva ”karmalagen” handlar om att återfödas för att lära nytt så kanske det inte är så smart av mig att inkarnera som en ny Dr. Phil eller Cesar Millan. Det kanske är snudd på fusk. Så jag har nog fått tänkta om lite och med inspiration från något en vän sa, så tror jag att jag i nästa liv väljer att bli min egen hund!
Kanske lite fusk det också men å andra sidan – om nu målet är att utvecklas…
Dr. Gustafson
(Publicerad i Hundsport nr. 6, 2010)