Stora män – små hundar

Detta är en hyllning till mannen. Men inte vilken man som helst. Jag vill rikta uppmärksamheten mot de allra modigaste av dem alla, mannen med den lilla hunden!

Men jag menar inte mannen, vars lilla hund ingår i hans arsenal av koketta tillbehör (även om det kan vara nog så förtjusande). Jag menar inte heller mannen som råkar ha en liten hund därför att hans hustru valt en sådan (som han för övrigt inte vågar visa sig med i dagsljus av rädsla för att bli ansedd som något han inte vill bli ansedd som, vilket i sig avslöjar en del). Nej, jag menar mannen som har en genuin och äkta känsla för sin lilla hund.
Men jag talar inte heller om vilken liten hund som helst. Jag talar om den lilla hunden, i det lilla formatet. Inte den stora hunden i litet format. Inte en envis, ettrig och mer svårhanterlig liten dvärghund (som också den naturligtvis kan vara förtjusande på sitt lilla vis) Utan jag talar om dvärghunden som är mild till sinnet, mjuk och följsam som en vårvind och som inte har minsta rykte om sig att vara varken svår eller bångstyrig. Och jag talar om mannen som alltså har vilja och mod nog att skaffa en sådan hund.
Men varför nu en lovsång till denne man? Jo, jag tror nämligen att många av våra handlingar och våra val i livet avslöjar en hel del om oss själva och vårt allra innersta. Vårt val av hundras är troligen ett av dessa avslöjande val.
Ibland kan naturligtvis valet vara mycket ogenomtänkt och rent av visa sig ha varit ett litet misstag. Men även detta säger ju något om oss själva. Och att ha handlat ogenomtänkt eller begå misstag är väl i sig knappast något ovanligt. Det som möjligen säger mer om oss själva är kanske hur vi sedan hanterar våra olika misstag eller val i livet.
Nåväl, vad är det nu som gör att jag lovprisar denne man? Vad är det jag tror att han avslöjar om sig själv och som jag anser vara värt att poängtera på detta vis?
Jo, så här tror jag att det är:

Små, milda hundar lockar fram det mjuka, varma och ömsinta hos människor (förutsatt att de har ett någorlunda intakt känsloliv och inte är blockerade av allehanda fördomar).
Små, milda hundar uppmanar till varsamhet och inbjuder till mjuka smekningar.
Vid mjuka smekningar produceras ”välmåendehormonet” oxytocin och det i sin tur kan tänkas leda till ett allmänt vänligt och kanske rent av ömsint sinnelag.
Små, milda hundar uppfattas inte som en utmaning, väcker ingen ”kamplust” och behöver sällan ”sättas på plats”. De behöver snarare hanteras med silkesvantar och största varsamhet.
Att ta en liten, mild hund till sitt hjärta kräver ett öppet sinnelag och en verklig insikt om att även de som är mindre och inte alltid kan ”ta för sig” också har ett värde.
Så vad kan man nu dra för slutsatser av detta? Jo, helt enkelt följande: En man med en liten, mild hund är varm, ömsint och varsam. Han har ett intakt känsloliv och han kan konsten att smekas.
Han är harmonisk och använder hellre silkesvantar än kämpar för att ”sätta någon på plats”. Dessutom är han befriad från fördomar och känslomässiga blockeringar. Känner han till andras eventuella fördomar kring småhundar (vilket han förmodligen gör) har han självförtroende och styrka nog att stå över den sortens ”litenhet”.
Allt detta sammantaget i kombination med det manliga hormonet testosteron, om det doseras i lagom mängd, blir naturligtvis rent förödande förföriskt.
Rätta mig inte om jag har fel. Men vem skulle väl ha hjärta nog att krossa mina eventuella illusioner? (Troligen inte mannen med den lilla hunden i alla fall).

Mickie Gustafson