Djur och barn

Är djur viktiga för barns utveckling?

Att sällskapsdjur verkar ha en positiv inverkan på barns utveckling har nog många av oss haft en stark misstanke om. Forskning har ju dessutom bekräftat denna vår misstanke. Så egentligen kan vi lugnt luta oss tillbaka, köpa en hund eller hamster till vårt barn eller barnbarn och vips kommer han eller hon att utvecklas till en harmonisk och välfungerande människa.

Vuxna förebilder behövs

Fast riktigt så enkelt vet vi förstås att det inte är. Men vad är det då som är så speciellt med att barn får växa upp med djur och vad är det för positiv inverkan djuren har på barnen (och på oss vuxna)? Jag ska inte ens försöka ge mig på att ge ett uttömmande svar men det jag skulle vilja peka på är att djuren i sig kanske inte självklart medför en positiv utveckling eller erfarenhet för barn. Jag tror att det i de flesta fall också krävs minst en vuxen i bakgrunden som på något vis förmedlar att djur är något positivt – och att djur är något vi värnar om och tar hand om. Och detta förmedlas långt ifrån alltid med ord. För på många sätt är barn och djur lika på det viset att de inte alltid lyssnar eller förstår vad vi säger men de är däremot oerhört observanta på vad vi gör och hur vi beter oss. Så när vi vårdar, respekterar och tar hand om våra, eller andras djur, visar vi med vårt beteende hur vi tycker att det ska vara. Det gäller för övrigt även allt annat vi gör – hur vi tar hand om gammelmormor (eller inte tar hand om henne) hur vi bemöter främlingar eller nykomlingar, hur vi hanterar det okända eller hur vi hanterar själva livet. Vad vi säger med ord kan möjligen förstärka våra handlingar eller, vilket händer litet då och då, stå stick i stäv med det vi gör. För barn kan det ibland bli både konfliktfyllt och förvirrande när vi säger saker som inte överensstämmer med det vi gör.

Att känna sig älskad viktigast

Men all den omvårdnad och respekt för djur som vi med vårt agerande förmedlar ska nog också, i minst lika stor utsträckning, omfatta även våra barn om det ska få den positiva effekt vi önskar. För den som själv inte känner sig älskad eller respekterad kommer sällan eller aldrig att vara kapabel att känna genuin och äkta respekt och kärlek för sig själv. Och den som inte känt kärlek blir förmodligen ganska stukad i sin förmåga att känna kärlek för andra.
Att barn lär sig att det finns andra, än de själva (syskon, gammelmormor eller sällskapsdjur) som har rätt till kärlek, omvårdnad och föräldrarnas uppmärksamhet är naturligtvis en nyttig och viktig lärdom. Men om detta hamnar i obalans och de upplever att exempelvis djuren är viktigare för föräldrarna än de själva är, ja då kommer dessa barn kanske inte att utveckla en stark känsla för att de själva har ett stort värde. Och de kommer troligen inte med självklarhet att se djur som ett tillskott i tillvaron, utan snarare som en konkurrent om den livsviktiga kärleken från föräldern.

Djur kan vara ett viktigt tillskott

Att ensamma och olyckliga barn eller barn som ”bara” tillfälligtvis är ur balans ser sitt sällskapsdjur som en trygg tillflyktsort sker kanske inte heller utan att barnet först har lärt sig förknippa djur med något positivt. Jag kan inte låta bli att fundera över hur ett barn som exempelvis växer upp i en kultur där man anser hundar för ”orena” skulle se en hund som en trygg och trevlig kamrat. Eller skulle ett barn med råttfobiska föräldrar uppskatta att ha en råtta till sin förtrogne? (Jo, undantagen finns förstås alltid).
Så hur vi än väljer att se på relationen barn och djur så krävs kanske en specifik bakgrund, en viss kultur, en vuxen, någon form av förebild eller förmedlande för att det hela ska få den positiva effekt vi önskar och som forskning påvisat.

Sammanfattningsvis kanske man kan säga så här: Ett barn som växer upp tillsammans med djur, omgivet av människor som älskar och respekterar både barnet och djuret, har goda förutsättningar att utveckla en mångfacetterad och empatisk personlighet med respekt för allt levande.

Mickie Gustafson