Hundrädda barn

Barn föds inte hundrädda. De blir inte heller alltid rädda därför att en hund skrämt eller bitit dem. De blir rädda för hundar därför att en människa skrämt dem!
Barn växer upp och det hundrädda barnet blir en hundrädd vuxen som i sin tur skrämmer sina eller andras barn med sin egen rädsla. På så vis går hundrädsla, liksom andra rädslor i ”arv”.
Så här lär man sig att bli hundrädd
Barns bestående upplevelse av sina första hundmöten, styrs inte i första hand av hur mötet mellan hunden och barnet förlöpt, utan på hur de vuxna reagerar! Minsta antydan till rädsla eller ängslan hos den vuxne förmedlas omedelbart till barnet. Inte så att barnet behöver vara ”synskt” och känna vad den vuxne känner, det räcker med att iaktta beteendet. Den stela, avvaktande gången, de lätt ängsliga rörelserna, den avvaktande hållningen, det litet ansträngda draget kring munnen, var och en är tydliga signaler för den som kan se. Och barn ser! Tillsammans blir alla dessa signaler som ett blinkande stoppljus. Alla som har erfarenheter av barn vet att de är enastående iakttagare. Lång tid efter de har träffat farbror Sven kan de minnas vad han hade för färg på skjortan eller att tant Sara hade svarta rosetter på skorna, detaljer som vi vuxna för länge sedan har glömt bort, om de ens observerades av vårt härdade öga.
Det är viktigt för barn att se, höra och lära. Det är lärdomar inför kommande upplevelser i livet de samlar. De måste också, för sin direkta överlevnad, vara observanta på de vuxna och deras beteende. Det är ju de vuxna, i första hand föräldrarna, som är barnens garanti för överlevnad och omvårdnad. Om den vuxne är trygg, då är barnet tryggt. Om den vuxne är rädd och ängslig vädrar barnet fara och blir genast på sin vakt och söker skydd hos föräldern. Föräldern (eller annan vuxen) som själv är rädd och ängslig förstår genast vad barnet känner och erbjuder omedelbart det ”skydd” barnet söker. På så vis förstärks rädslan. Detta gäller vid alla hotande faror: krig, brand, hundar, spindlar, getingar etc. Det vi upplever som en fara kommer barnet genast att ta till sig. Vissa faror är befogade, andra är det inte utan blir endast ett handikapp för barnet.

Uppmärksamhet förstärker rädslor

När vi väl passerat ”första stadiet” av inlärd rädsla, är det lätt att gå vidare. Nu uppmärksammas barnet, antingen tycker vi synd om det och försöker hjälpa och skydda eller också försöker vi, så övertygande vi förmår, intala det att det inte är farligt. Båda sätten har samma effekt: vi har uppmärksammat och på så vis ”belönat” och förstärkt den gryende rädslan. I ena fallet erbjuder vi beskydd, därmed har vi underförstått medgivit att det finns anledning till rädsla.
I andra fallet har vi försökt övertyga barnet om att här inte föreligger någon fara. Men om ingen fara föreligger, varför då tala om fara. Vi förstärker helt enkelt barnets misstanke om fara, enbart genom att tala om att det inte är farligt. Barnet uppfattar dessutom ordet ”farligt” och är inte så observant på ordet ”inte”.
Nu kan rädsleförloppet rulla vidare. Omgivningen är full av förståelse för hundrädda (möjligtvis hundägare undantagna). Det ropas på koppeltvång och hänsyn och hundförbudskyltar sätts upp. Den hundrädde får snart bekräftat att rädslan är befogad. Runt om finns beredvilliga människor som omedelbart ställer upp med sitt beskydd, som dessutom själva mår bra av att få hjälpa någon i nöd. Den som är hundrädd har allt att vinna: uppmärksamhet, omtanke och ett allmänt erkännande. Belöningen är stor och effektiv, den hundrädde kan lugnt utveckla en fobi och ser inte den verkliga faran: en dag har hon blivit fobisk och nu hjälper ingen förståelse eller omtanke i världen. Rädslan har blivit en allvarlig plåga och livet börjar bli minst sagt krångligt. Hon kan inte åka buss eller vistas på stan av rädsla för att möta en hund, hon kan inte resa till andra länder där hundar springer lösa och hon kan definitivt inte besöka vänner som har hund. Hon blir allt räddare, allt mer isolerad. Rädslan som från början var liten och som dessutom medförde så mycket positivt har nu blivit en svår ”sjukdom”.
Var och en som själv bär på en rädsla vet hur besvärande den kan vara. Men, och det är viktigt, om vi bär på en liten rädsla, som egentligen inte känns särskilt besvärande, får vi inte glömma att barnen, om de förstår och ser den, kan komma att utveckla rädslan och därför riskerar att få en fobi. Den behöver inte ens alltid ta samma form som den vuxnes rädsla. En vuxen i barnets närhet som är rädd för getingar, kan få se hur barnet successivt utvecklar en spindel eller flugfobi eller en mer allmän fobi för insekter.
Detta”arv” vill naturligtvis ingen ge sitt barn och det finns sätt att stävja rädslan på ett tidigt stadium, även om man själv är rädd.

Så här kan man förebygga rädslor

Undvik inte hundar – undvik hundrädda!
Ombarnet har en faster, moster eller dylikt (det är oftast kvinnor som lider av olika djurfobier) försök då i möjligaste mån att undvika att barnet får kontakt med hundar då den som är hundrädd finns med. Är du själv rädd, eller har ”respekt” som en del säger, låt då barnet få positiva kontakter med hundar när du inte är med. Att få positiva kontakter behöver inte alls innebära att barnet måste leka eller kela med hundar. (Det finns ju barn som är så allergiska att de inte bör ha närkontakt med hundar men som för den skull inte behöver bli rädda eller främmande för hundar eller andra djur). Det räcker att barnet lär sig att hundar ingår som ett naturligt inslag i vår miljö. De finns där och får finnas utan att någon gör så stor affär av det. Men små positiva kommentarer ”vilken fin hund” eller ”titta vad roligt de där hundarna har när de leker med varandra”, kan räcka för att förmedla det vi vill. Hundar är trevliga och det är inget märkvärdigt med dem mer än att de möjligtvis är vackra eller trevliga. Den sortens kommentarer kan till och med den som är hundrädd prestera, utan alltför stor darr på stämman.
Är du tveksam eller ängslig i en viss situation (man behöver ju inte alltid vara hundrädd för att inse att vissa hundar inte skulle medföra en positiv upplevelse för barnen) led då barnet därifrån utan att rikta uppmärksamheten alltför mycket mot hunden. Skyll på att ni har bråttom, att hunden har ont i ryggen och inte vill bli klappad, att ni måste köpa en glass etc. allt efter barnets ålder och förmåga att förstå och beroende på vad din egen fantasi bjuder på för uppslag i stunden. När barnet blir större kan det få veta att inte alla hundar är ”säkra” men vänta gärna med den upplysningen. Ju längre tid barnet får tro att alla hundar är mjuka och rara, desto tryggare kommer det att känna sig med hundar.

Trygghet och vana

Barn behöver inte lära sig älska hundar eller andra djur. Det är nog bara den som själv älskar djur och som funnit skatten de bär i sitt inre som så innerligt gärna vill dela med sig av denna upplevelse till barnen. Men för många räcker det att barnen, som små och senare som vuxna, ska känna sig trygga och slippa lida av en svårhanterlig rädsla. Skaffa därför inte hund för att barnet ska bli kvitt sin hundrädsla, om du inte själv väldigt gärna vill ha hund förstås. Men att ha egen hund behöver inte alltid betyda att rädslan försvinner, även om det i vissa fall och med små barn fungerar bättre än för den vuxne som är hundrädd.
Det räcker att barnet ser hundar omkring sig, lär sig att de får finnas, också på lekplatser (där de ju inte får vara fast det kanske är vissa barns enda chans att få se en hund på nära håll). Det är ofta just ovana eller okunnighet som bäddar för olika former av rädslor. Det okända, det främmande kan lätt bli skrämmande, för barn likväl som för vuxna. Barn som lär sig att djur är ett naturligt inslag i miljön blir sällan rädda.
Att lära barn att inte vara rädda är egentligen mycket enkelt, bara man vet hur. Att lära dem känna rädsla är egentligen mer komplicerat men sker ändå, just därför att vi inte vet hur.

Hur kan man träna bort hundrädsla och när är det viktigt att ”träna”

Det är viktigt att skilja på olika sorts rädslor. Rädslor kan se mycket annorlunda ut och bottna i helt olika saker. Ibland kan rädslor vara mycket missvisande och inte alls det de ser ut att vara. Det är alltid viktigt för den som avser att försöka hjälpa den hundrädde att, i alla fall någorlunda, veta vilken sorts rädsla han eller hon har för avsikt att behandla. Handlar det om osäkerhet som helt enkelt grundar sig på ovana vid hundar (något som vanligtvis tolkas som rädsla), eller står vi inför ett barn med en rädsla som bottnar i att barnet i sig är ängsligt över lag eller rör det sig om en uttalad svårhanterad rädsla, rent av en allvarlig fobi?
I det första fallet krävs egentligen inte så mycket mer än att barnet successivt får vänja sig vid hundar. Detta är vanligtvis mycket enkelt och kräver inte mycket mer av ”hjälparen” än tålamod och viss förståelse. Detta är förmodligen den vanligaste formen av osäkerhet (hos såväl vuxna som barn) och det rör sig alltså inte om någon rädsle- eller fobiträning i egentlig mening utan handlar helt enkelt om att bibringa barnet eller den vuxne nya och positiva erfarenheter. Rätt gjort och utan att det sker under alltför stort ”hallå” kan detta vara klart på några få timmar, ibland efter endast ett par tillfällen.
Om vi däremot står inför ett barn (eller vuxen) som är ängsligt till sin natur och/eller panikslagen inför möte med hundar hjälper inte alltid de allra bästa föresatser. En glad och aldrig så omtänksam och välmenande amatör kan ställa till mer skada än nytta (om inte annat så just med tanke på hur träning och uppmärksamhet av rädslan måste balanseras på ett korrekt sätt så att inte rädslan istället förstärks).

Proffshjälp eller hundägarassistans?

Är en hundägare alltid bäst skickad att arbeta med hundrädda människor, en ormfantast eller spindelentusiast lämpad för orm- respektive spindelrädda för att behandla dessa specifika rädslor? Ja, ibland kan det faktiskt räcka – om inte rädslan är för stor eller för komplex. Då kan det krävas något mer än just hund, orm eller spindelkunskaper.
Alla som arbetar med någon form av terapeutisk verksamhet måste försöka se sig själv, sina egna målsättningar – och sina egna behov. För den som är skolad i ett terapeutiskt yrke är det inte främmande att göra viss självrannsakan (även om det ibland är så plågsamt att man helst vill titta bort). Det innebär att man innan och under tiden (och helst också efter) man arbetar med andra människor, i syfte att hjälpa dem, tar sig en titt på sig själv.
För en hundägare vars enda syfte är den godhjärtade tanken att hjälpa ett barn bli kvitt sin hundrädsla och vars enda ”utbildning” kanske består i att ha hund kan ju detta te sig minst sagt överambitiöst och helt utan mening. Men jag menar att just detta att man är hundägare kan göra de egna behoven av att ”bota” så stora och rent av allt överskuggande att det krävs en extra stunds eftertanke. Den egna ivern och ambitionen bör helst inte överskrida ”klientens”.
Tänk dig själv att söka hjälp för en flygfobi, spindelfobi, ormfobi eller vad det nu kan tänkas vara och mötas av en som fullständigt ääälskar flygplan, spindlar eller ormar och vars största syfte här i livet tycks vara att få också dig att älska dessa märkliga ting eller monster. Många kan nog tappa lusten för mindre och kanske väljer att hålla till godo med sina fobier.
Att ledsaga andra människor genom svåra stunder i livet som exempelvis rädslor är ett stort ansvar men också en stor ynnest. Därför gäller det, som jag ser det, att själv verkligen stå åt sidan och för en stund glömma bort sina egna behov och sina egna ambitioner av att ”projektet” ska lyckas. Kan man det kanske man har turen att få uppleva en av livets stora äventyr, att dela en annan människas glädje över att ha lyckats med sina föresatser – inte våra.

Mickie Gustafson

Ordet hundrädsla kan bytas ut mot spindelrädsla, ormrädsla eller vad du vill. Byt ut ordet hund och ersätt med det aktuella djuret och du har ändå en beskrivning på hur denna rädsla lärs in – eller lärs bort.