Kamratskap

Vår tids heliga ko?

I en tid när vi inte har tid för oss själva, knappt någon tid för våra barn och än mindre någon tid för djupare eftertanke, så ska vi ändå ha tid med ett stort umgänge!
Men trots att de flesta av oss vet att det inte är kvantitet utan kvalitet som räknas, tycks ett stort umgänge imponera mer än en liten, genuint äkta vänkrets. Att ha många människor omkring sig har blivit ett bevis på att man är en socialt välfungerande människa?
Detta är naturligtvis ett uttryck för just vår tids värderingar. En tid av flyktiga, ytliga möten, en tid av ständigt bristande tid. En tid där framgång mäts i pengar och status och där vägen dit går via sådant vi kallar ”konstruktiva möten” med nya, ”intressanta” och ”nyttiga” kontakter.

Kamratskap, en stressfaktor för många

Jakten på kontakter och bilden av ”framgång = många människor omkring sig” smittar snabbt av sig till våra barn. För barnen, som väl är vår största gåva i livet, vill vi naturligtvis ge den allra bästa start i livet och vad ger vi dem väl då. Jo, en del av våra drömmar och en del av våra egna föreställningar. Och det vi tro

r är bra för oss, det tror vi är bra för barnen. Och här kommer kamratskapets avgudadyrkan in i bilden. För många kamrater ska även barnen ha. Kamrater är nästan det viktigaste som finns för barn och ungdomar (tror vi). Många kamrater och allra helst jämnåriga, är bra (tror vi). Att välja bort kamratskapet ibland eller att ha få kamrater, blir suspekt och ett tecken på social missanpassning (tror vi) och alla varningsklockor slår till. Föräldrar blir förtvivlade För kamratskap är viktigt – för föräldrar! Och budskapet går inget barn förbi. Så börjar jakten även för dem. Jakten på kamrater eller i alla fall försöken att upprätthålla bilden av att ha många kamrater.

”Kamratskap” som kan innebära mobbning

Men det finns en annan sida av det heliga kamratskapet:
”Kamratskap” så som det ser ut på många ställen kan innebära mobbning. Det kan innebära att många barn (och vuxna) slätar ut sin personlighet för att ”passa in i gänget”. Många utvecklar en attityd som inte överensstämmer med det de egentligen är. Det vi tror ska leda till social kompetens innebär idag för många en mycket tidig introduktion i en vuxen ”såpavärld” bestående av attityder, stringtrosor, alkohol och annat ”smått och gott”. ”Kamratskap” kan ibland bli en grupp bestående av, inte individer utan av en strömlinjeformad massa utan egentlig konsistens och karaktär. Att ständigt umgås med jämnåriga ger dessutom en mycket begränsad bild av verkligheten. Språket utarmas, verkligheten och erfarenheterna krymper, barnen och ungdomarna får mycket små referensramar och blir oerhört begränsade i sin personlighet. Deras sociala inkompetens ökar.

Social kompetens lär vi oss genom vuxenstöd

Människan är en social varelse men det innebär inte att hon föds med social kompetens. Hon föds med förmågan att utveckla social kompetens. Det är en färdighet som måste läras in och tränas och den kräver förebilder. Och precis som vid all annan inlärning kan vi lära oss fel saker och då är det just felaktigheterna vi lär in och tränar oss i att utöva. Människan är en social och grupplevande varelse, som under många år är beroende av vuxnas stöd och vägledning. Detta stöd behövs inte minst på deras väg mot den sociala kompetensen. Så låt oss inte för ett ögonblick ta för givet att barn självklart lär sig social kompetens genom att umgås med andra barn. (Det är väl ungefär lika genialt som att tro att vi kan lära oss spela piano bara genom att dagligen vistas i rum med mängder av instrument). Barn lär sig naturligtvis saker genom att umgås med andra barn men inte alltid det vi tror eller hoppas. För hur ska ”de andra” barnen ha lärt sig social kompetens om den inte är medfödd? Och vore den medfödd behövde den ju aldrig läras in. Så kamratskap i all ära, vill och vågar vi lämna över ansvaret på att våra barn ska lära sig social kompetens av andra barn?
Bullerby-idyllen finns knappast kvar, mer än möjligtvis i våra hjärtan. Idag är grupperna annorlunda och mycket stora. Och ju större en grupp är och desto färre, engagerade, vuxna som finns till hands, desto säkrare kan vi vara på att det ”heliga kamratskapet” utvecklas till något helt annat än äkta, genuin vänskap. Och den sociala kompetensen lär lysa med sin frånvaro.

Mickie Gustafson