Skip to content

Kastrering av hundar 1

Ett onödigt ingrepp eller en rutinmässigt förebyggande åtgärd?

De allra flesta djurägare låter kastrera sina katter och sina hästar utan att fundera så mycket eller utan att ha några större “samvetskval”. Hankatter, vet vi, är lättare att ha som kastrater. Fullvuxna hingstar är det nog inte många som ger sig i kast med, såvida han eller hon inte är erfaren nog att kunna hantera en hingst eller hingsten är osedvanligt lugn och lätthanterlig. På det hela taget väljer de flesta katt- och hästägare att kastrera sina hanar helt enkelt därför att det är mycket enklare för alla parter, djuret inkluderat. När det gäller kastration av hundar har vi en helt annan tradition. Vårt sätt att tänka skiljer sig, vår vana och erfarenhet (i Sverige) är minimal och det har dessutom varit förbjudet att kastrera hund utan medicinska skäl. 

Vad innebär kastrering?

Kastrering innebär, på tik, att man tar bort äggledare och vanligtvis också livmoder och på hanen tar man bort testiklarna. En del föredrar att kalla ingreppet på tik för sterilisering och sker ingreppet på en hane kallas det kastrering. Detta kanske för att på ett enkelt vis markera om det rör sig om en hane eller tik. I artikeln används begreppet kastration oavsett om det gäller tik eller hane.

Det råder delade meningar

Veterinär Mårten Hansson

Kanske är den amerikanska eller internationella modellen att kastrera “på rutin” mycket avlägset för oss. Men det är ju också möjligt att vi alltmer kommer att se fördelar med kastrering av hundar.  Personligen har jag, framför allt i arbetet med vissa problembeteenden hos hund, med tiden, tacksamt kommit att välkomna möjligheten. Men jag har också stött på problematiska hundar som varit kastrerade (redan innan de sökt hjälp för problemen) och där kastration inte haft någon som helst inverkan på hundarnas beteende.
   Inte heller här tycks det enkla och självklara råda och för att samla litet olika erfarenheter och synpunkter har jag bland annat vänt mig till veterinär Mårten Hansson, verksam på Djurkliniken i Mölndal och Kungsbacka, Per Jensen professor i etologi, verksam på SLU i Skara, genetiker Lennart Svensson, verksam på institutionen för husdjursgenetik på SLU i Uppsala, samt Jordbruksverket.

Varför har det, i Sverige, funnits ett förbud mot kastrering av hund?

Denna fråga kunde ingen på jordbruksverket ge något svar på. Däremot trodde man att förbudet kanske grundats på så oklara premisser (dvs. ingen visste kanske varför) att förbudet därmed upphävdes. I efterhand har jag fått veta att lagen om förbud skulle ha kommit till bland annat för att man via kastrering kunde dölja kryptorchism (hos hane) samt att en del av djurskyddsskäl ville förbjuda kastrering. Det ansågs helst enkelt “inhumant” att kastrera hundar. I England och Amerika anses det som “inhumant” att inte kastrera.

När är det befogat med kastrering?

På min fråga om vilken eller vilka hundar som bör kastreras och varför svarar Mårten Hansson helt sonika: – “När ägaren så önskar”. Många hundägare låter kastrera sina tikar för att slippa ifrån löpperioderna eftersom många tikar är påverkade långa tider under året av sina hormonella cykler (en månad före löp, två månader efter löp x 2 = 6månader om året). Hanhundsägarna vill med kastration undvika den fysiologiska “hanhunds-stressen” som påverkar hanhundarna mer eller mindre under hela deras liv.När det gäller fördelar med kastrering har Mårten Hansson en del att säga.
– Det är inte lätt att vara hanhund i den moderna världen. I naturen fyller den hormonella driften en viktig funktion, tanken är ju att arten ska fortplanta sig. Den hormonella driften är ju bland annat till för att göra hanhunden “stridsberedd” och konkurrensmedveten. Den ska kunna jaga andra hanar på flykten, stå sig väl i konkurrensen, kunna hävda sin rangposition och “rätten” till parning. Allt detta står i bjärt kontrast till hundägarens vilja och uppfostrarambitioner. Därav hamnar många hundar snart på kollisionskurs med sina ägare.  
   När det gäller tikarna hänvisar Hansson åter till de långa tidsperioder tikarna är under hormonernas inflytande och kan få ganska besvärliga lynnesförändringar. Många tikars livskvalitet försämras under stora delar av året eftersom de blir både griniga, trötta och ur gängorna. Kastrering kan dessutom förebygga vissa sjukdomar såsom exempelvis testikelcancer, prostatabesvär, förhudskatarr och hos tikarna kan vi undvika diabetes samt den mycket vanligt förekommande livmoderinflammationen.

Komplikationer?

Finns det då inga nackdelar undrar jag?
– Jo, hos tikar kan vissa komplikationer tillstöta. De kan drabbas av inkontinens dvs. läckage från urinröret men detta kan å andra sidan som regel åtgärdas via medicinering. Det stora nackdelarna anser Mårten Hansson ligger mer på det mänskliga, tankemässiga planet.
– I Sverige är vi så ovana vid att se kastrering av hundar som något humant. Snarare tycks vi nog se kastrering som en stympning av hunden. Vi lever dessutom så nära våra hundar, identifierar oss med dem och känner med dem så till den grad att vi inte riktigt vet vem vi kastrerar.

 Alla ledarhundar är kastrerade

Få vet t ex. att alla ledarhundar är kastrerade eller att grisarna vi äter också kastreras för att vi vill undvika en viss bismak. När det gäller katt och häst har vi ju en helt annan tradition och där ser vi det närmast som självklart att vi kastrerar (även för djurets skull). Det tycks dessutom vara något av “lågstatus” att ha en kastrerad hund för vad jag förstår kan är det inte tillåtet att ställa ut en kastrat på en officiell utställning i Sverige.
Jag avslutar med att fråga när man inte kan räkna med att kastrering har någon effekt på en hunds beteende.
– När det gäller ilska mot andra han- eller hondjur finns det ingen som helst garanti för att den upphör. Kanske kan kastrationen i viss mån dämpa viss ilska men så är långt ifrån alltid fallet.

Per Jensen, professor i etologi

Jag låter mina frågor rulla vidare till professor Per Jensen och det han säger blir på många sätt en bekräftelse på den diskussion jag tidigare haft med Mårten Hansson. Även Per Jensen påpekar det faktum att vi ex. låter kastrera unggrisar (vanligen utan bedövning) för att slippa den “galtsmak” som en del grisar har. På min fråga om vid vilken tidpunkt han anser att en hund bör kastreras svarar han:
Om vi med en kastrering vill inverka på en hanhunds aggressionsnivå bör den kastreras innan könsmognaden eftersom det är under denna utvecklingsfas som den viktigaste testosteronproduktionen sker (testosteron = manligt könshormon). Det är då, under denna tid, som beteendet formas och systemet så att säga “sätts av eller på”. Kastrering efter denna tidpunkt har oftast ingen större effekt. Möjligen kan man tänka sig att en vuxen hane med osedvanligt stor produktion av testosteron kanske i viss mån påverkas vid en kastrering eftersom man då “tar udden av överflödet”. Han svarar nekande på min fråga om han känner till några bieffekter av kastration. Rent generellt anser Per att
fler hanhundar, som inte ska användas i avel eller på utställning, utan som enbart är tänkta att fungera som sällskapshundar skulle kastreras, om inte annat så för deras egen skull.
– Många hanhundar får ju ett ganska beskuret och trist liv eftersom de är besvärliga att ta med eller att hantera. En allmän rekommendation av kända “problemhundsraser” vore nog också önskvärt och här skulle förmodligen uppfödare, som ju känner sin egen ras, kunna göra en betydande insats, anser han och avrundar med: “Skulle jag själv ha en hanhund skulle jag inte tveka att låta att låta kastrera den, dels för hundens skull men också för min och familjens skull. Det blir enklare och trevligare för oss alla”.

Kastrering kan skapa ett “beroende”

Att man i USA har valt att kastrera mer på rutin än här i Sverige anser genetiker Lennart Svensson vara förståeligt.
– I USA har man en helt annan situation än vi har här i Sverige. Där är problemen med oseriöst avelsarbete och många hemlösa hundar ett sådant stort problem att man tvingats “ta till” kastrering för att försöka lösa dessa problem i första hand. Men det är nödvändigtvis ingen modell vi måste eller behöver ta till oss. Enligt Lennart Svensson riskerar vi istället att “skapa” raser som måste kastreras därför att vi genom rutinmässig kastrering döljer problem. På så vis missar vi värdefull information om vilka linjer eller raser som exempelvis utvecklar livmoderinflammation eller olika problematiska beteenden. Därmed fortsätter vi alltså att avla på anlagsbärare av det vi inte vill ha och därmed måste vi alltså fortsätta kastrera. Genom kastrering fråntar vi helt enkelt oss själva den värdefulla genetiska informationskälla vi behöver för att kunna fullfölja ett medvetet avelsarbete.

Kastration som problemlösningsmodell

Vi kan alltså inte räkna med att en viss hund, med ett visst beteende, vid en viss ålder, tillhörande en viss ras ska svara bra eller mindre bra på kastrering. Vi ska kanske inte heller vara alltför naiva eller bekväma och ta till det som för tillfället och på kort sikt verkar bäst. I min egen verksamhet har det visat sig att kastration kan vara ett utmärkt komplement i behandling av vissa hundar med beteendestörningar.(Jag vill dock poängtera att en rekommendation av kastrering alltid sker i samråd med veterinär). I en del fall har kastration varit nästan helt avgörande för slutresultatet. Men enbart kastrering som åtgärd tycks ha liten eller ingen effekt alls på fullvuxna hundar med ett “väletablerat” aggressivt beteende. Däremot tycks kastrering, i samband med utredning och målinriktad träning, i viss mån kunna påverka graden av aggression. Det kan då kanske röra sig om hundar med, som Per Jensen nämner, ett överskott på det manliga könshormonet testosteron. Kastrering verkar också ha god effekt på en viss form av “doftfixerade” och blockerade hanar som helt enkelt är så drivna och stressade av sina könshormoner att de inte verkar kunna fungera normalt, det som Mårten Hansson benämner som “hanhunds – stress”. Likaså minskar vanligtvis benägenheten att “rymma hemifrån” för att exempelvis uppvakta grannens löptik. På fysiskt sjuka hundar eller hundar som är allmänt stressade på grund av faktorer i miljön tycks kastrering däremot inte ha någon som helst inverkan.

Diagnos först- åtgärd sedan

En av svårigheterna med att välja en viss modell för att lösa ett problem ligger bland annat i att kunna avgöra vad ett specifikt beteende styrs av. Ska kastration användas i rehabiliteringssyfte för problematiska hundar gäller samma premisser som vid all annan rehabilitering – korrekt diagnos måste ställas före åtgärden! Det är t.ex. inte ovanligt att vissa beteenden misstolkas som sexuella och det är först efter kastrationen som man inser att man låtit kastrera på felaktiga grunder. Hunden fortsätter “som vanligt”. Och kanske skulle vi om vi börjar “kastrera på rutin” också som Lennart Svensson befarar öka riskerna att dölja genetiska problem. Detta, gissar jag, gäller även sådant som exempelvis överproduktion på testosteron, ett problem som redan idag är högst påtagligt bland vissa raser. Skulle endast de hundar som används i avel (och kanske levde i skyddade kennelmiljö) vara de enda kvarvarande hanhundar riskerar vi kanske att hamna i situationen att inga okastrerade hanar kan leva ett normalt liv i vårt samhälle med en vanlig hundägare därför att de är så “testosteronstinna” och hormonella att de är omöjliga att hantera. Samtidigt lever vi redan i ett samhälle där det av en mängd olika skäl, bland annat bristande kunskap om hunddjurs behov och beteende, kanske egentligen inte längre finns plats för “normala” hanhundar och där de “normala” hanhundarna faktiskt inte mår bra därför att de inte längre tillåts vara normala eller tillåts leva ett normalt hundliv. Sett ur det perspektivet är kastrering kanske att föredra, för såväl hundens skull som vår. Men naturligtvis kan vi alltid ta ett steg längre och ställa fler frågor som mer berör vilken sorts samhälle vi vill ha – och vilken sorts hundar vi vill eller kan ha i det samhället och hur långt vi är beredda att anpassa oss till hunden eller hur långt vi är beredda att anpassa hunden till oss.

Mickie Gustafson

Fotnot. 
Artikeln är skriven 2001 och synen på kastrering i Sverige har förändrats.