Att ha valp är ingen barnlek
Avsnitt 7. Alla valpar är inte lika
Väl hemma väntade nya utmaningar. När man får hem en valp på närmare 4 månader kan man kanske (men inte nödvändigtvis) förvänta sig en viss rumsrenhet. Och med tanke på hennes långa avhållsamhet under hemresan borde det ju inte vara några som helst problem att ha styr på blåsan. Men det var som att hon skulle ta igen alla förlorade kisstunder eller som att hon bara måste kissa in hela reviret på en gång (vilket naturligtvis inte är ett valpuppdrag). Så trots att vi hade ”valpsäkrat” efter konstens alla regler fanns det ändå ställen vi inte riktigt hade möjlighet att kontrollera. Golvet var exempelvis där det var, och även där det vare sig fanns mattor eller tidningar gick bra att lämna en liten pöl. Soffor och sängar var också inbjudande. Och den egna lilla sovfällen, som följde med från uppfödaren, blev snabbt inpyrd, trots ständig tvätt. Att kissa i trädgården ingick naturligtvis inte i favoritställena. Trädgården var till för helt andra saker och trädgårdsliv kunde vi på förhand räkna bort från lugna och lämpliga miljöer för en redan uppstissad valp.
Två till priset av en
Ganska snart insåg vi att vi faktiskt fått två valpar till priset av en. Den ena var just en liten hundvalp, lite undrande och osäker ibland, mjuk, följsam och tillgiven – stundtals. Däremellan var hon ett litet ystert hunddjur som inte riktigt visste var hon hörde hemma eller hur hon skulle bete sig. Det mesta verkade främmande – och en del ganska skrämmande. Och när hon blev rädd (och det blev hon med jämna mellanrum, för sådant vi inte hade kunnat förutse) och när hon blev stressad (och det blev hon för det mesta, både av sådant vi hade kunnat förutse och sådant vi inte kunde förutse) så var hon näst intill omöjlig att få kontakt med. Det blev en tid av ständiga försök att lugna och att försöka knyta känslomässiga band. Och något som satte en del käppar i hjulet var språket eller rättare sagt avsaknad av ett gemensamt språk.
Det viktiga verbala språket
Många vet att hundar har ett nyanserat och välutvecklat kroppsspråk som de använder i kommunikation med varandra och med oss människor. Och även med många andra djur. De flesta vet också att hundar vanligtvis förstår människors talade språk. En del hundar har dessutom ett ganska stort ordförråd (större än vi ibland kanske är medvetna om). Men hur många av oss tänker på att även det talade språket, med sina olika ord och språkmelodier i olika länder har betydelse? Detta hade vi faktiskt inte ens ägnat en tanke förrän vi fick hem en valp som varken förstod våra ord eller våra tonfall. Det enda som tycktes fungera någorlunda var det som verkar universellt när många talar med djur. Ett slags omisskännligt högsta-vinsten-ljud, där man i ett slags falsettjoller försöker övertyga hunden/valpen/djuret om att något eller någon är exceptionellt positivt. Kruxet med den här formen av ”belöning” eller ”kommunikation”, i de allra flesta fall, leder till stress och överreaktioner som ofta misstolkas som glädje. Men den här sortens kommunikation tycktes vara den hon hade lättast att förstå (det kanske är universellt) och den vi hade svårast att utföra. Inte för att det i sig är särskilt svårt att jollra i en högre tonart, utan för att det istället ledde till att hon blev än mer uppskruvad och blockerad och egentligen inte alls särskilt kontaktbar. Föreställ er en hund som inte förstår ord som exempelvis duktig, bra, kom, nej etc. och som inte heller verkar mottaglig för smekningar eller vanligt ”gos”. Alla kontaktvägar verkar avskurna och förvirringen var stundtals ganska besvärande.
Som hund och katt 
Vår ”hittekatt”, som vi hittade under en lövhög för drygt 3 år sedan och som jag kanske får möjlighet att berätta om vid annat tillfälle, har hunnit utvecklas till en lugn och klok katt med stor pondus och integritet. Han tog på sig den ansvarsfulla rollen som Taigas ”storebror”. Tyvärr förstod hon inte vitsen med det heller utan for fram som en tornado, utan minsta respekt eller försiktighet. Och en liten valp framstår inte alls som så liten när hon dundrar fram och försöker smälla framtassarna över katten så att han skulle delas i två om hon lyckades. Och återigen saknade vi orden. ”Duktig” eller ”bra” när hon uppförde sig rätt, föll platt. ”Nej” och ”försiktigt” var lika verkningslöst. Vi tog helt enkelt till det absolut säkraste kortet i alla lägen: valphage och kompostgaller!
Begränsa utrymmet
Genom att begränsa hennes utrymme, begränsade vi inte bara möjligheterna till alla slags “felbeteenden”, vi lyckades också begränsa hennes “uppvarvning”. För precis som de flesta valpar blev hon uppjagad av att få tillgång till stora ytor. En yta på ca 40, 50 kvadratmeter var ca 30 kvadratmeter för mycket. Alltså gällde det att dela av rum, kök och diverse ytor i små avdelningar och ganska snart inföll sig ett stort lugn, hos såväl valpen som hos oss. Ibland glömde någon att stänga till och i ett huj var hon där och hetsade upp både sig själv och alla i närheten. Katten höll sig på behörigt avstånd, även om han ibland inte kunde avhålla sig från en stunds lek. Men med de små begränsade ytorna blev leken plötsligt så mycket mer behaglig och emellanåt kunde vi unna oss att njuta åsynen av ett trivsamt umgänge mellan hund och katt. Och allt oftare kom vi på oss med att även njuta åsynen av en osedvanligt fin liten valp.
Och så massor av mat
Att vara energisk, vara valp, vara rädd, glad, uppjagad, stressad, känna massor av känslor, allt det bränner mängder av energi. Så det gäller helt enkelt att fylla på bränsledepåerna. Mat, mycket mat, tre gånger om dagen (och gärna lite däremellan) tycktes kunna bidra till ett visst lugn. Och visst har jag alltid ansett att små ungar gärna och hellre får vara lite runda än tunna, i det här fallet var det helt klart en sanning att leva efter. Ju mer mat, ju rundare mage, desto lugnare och mer tillfreds blev hon – och jisses vad en valp kan äta! Till detta, en stor mängd tuggben. (Hjälp, vad en del valpar kan tugga i sig tuggben)! När hon slutligen lämnade matskålen lite halvfull började vi känna att vi kanske började närma oss en gräns. Men så växer hon och behovet av mat ökar och vi håller jämna steg och all världens zoo-butiker borde ge oss djurägare extra bonus för att vi försörjer dem med råge. (I övrigt vill jag inte tänka på hur vi bidrar eller påverkar).
Till sist…
Lite drygt en månad tog det för henne att landa. Om det berodde på att hon successivt lärde sig språket, vande sig vid oss och sin nya miljö eller allt sammantaget, så började vi märka en viss förändring. Plötsligt kunde hon titta på oss, hålla kvar blicken ett ögonblick, vippa lite med öronen och vifta lätt på svanstippen. Allt detta utan att fullständig gå i spinn. Efter ett tag började hon kännas som vår valp. Eller kanske handlade det mest om att hon började se oss som sin familj. Hon var inte längre helt ensam i världen, hon hörde till och hon visste vart och till vem. Äntligen! Välkommen valp!
(Nästa vecka skriver jag bland annat om glädjen i att ha en hund som förstår vad man säger – och lite om nackdelarna med stress).
Mickie Gustafson
Karismas valpkurs online bokar du här
Fler av våra hundkurser i Göteborg Mölndal finner du här i menyn under Aktuella kurser.
Vi finns på 5 minuters gångavstånd från nya Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg