Barn, djur och berikning
Är barn viktiga för djur och deras utveckling? 
För många år sedan skrev jag en artikel där jag ställde frågan om djur var viktiga för barns utveckling. Och de flesta tycktes och tycks vara ganska övertygade om djurs betydelse för barn. Däremot verkar inte alla lika säkra på barns betydelse för djur. Det kan kanske bero på att man helt enkelt inte funderat på det. Men det skulle kanske också kunna bottna i att man tänker att barn inte alltid är snälla mot djur, vilket ju faktiskt kan var helt rätt. Vuxna är inte heller alltid snälla mot djur. Men jag skulle vilja slå ett slag för är hur otroligt viktiga barn kan vara för djurs utveckling, om de bara får chansen. Och i tider där många talar om aktivering och berikning tycker jag ämnet är lika aktuellt som någonsin. Dessutom finns det inte mycket information att hämta i ämnet så jag bidrar gärna 🙂
Att lita på barnens förmåga
För egen del har jag den allra största tillit och respekt för barns förmåga att berika djurens liv i lika hög utsträckning som jag tror att djur kan berika barnens liv och personlighet. Men jag tror inte att det sker “av sig självt”. Jag tror inte heller på de stora förmaningarna och det ”eviga tjatet” Däremot tror jag att barn lär sig genom att iaktta andra (hur vi vuxna exempelvis beter oss). Och jag tror att vänlig handledning och mycket beröm hjälper de allra minsta på traven. Men här ska jag inte fördjupa mig i olika strategier för att ledsaga våra barn. Det kan du läsa lite mer om här. Däremot vill jag belysa några av de positiva effekter barn kan ha på djurs utveckling och personlighet.
Barn, liksom djur är spontana
Eftersom barn vanligtvis, och innan de blivit alltför ”väluppfostrade”, är ganska omedelbara och spontana (i likhet med djur) är de okomplicerade och rättframma i sina relationer. Detta avspeglar sig också i deras umgänge med djur. Små barn leker sjukvård med katten eller hunden. De sätter på plåster och bandage. De tar låtsas-temp och ger låtsas-sprutor. De matar med flaska, sked och pipett. De bäddar ned den ”sjuka” eller ”sömniga” lilla hunden. De sätter en liten Barbiehästsadel på dvärgtuppen och fäster små rosetter i kaninens öron. De matar hunden med ”hö” och binder fast den vid ”stalldörren” medan de ”ryktar och kratsar hovar”. Det är en spännande värld de lever i, till hälften dold för oss vuxna. Stora djurvännen har naturligtvis för länge sedan fått dåndimpen och är förmodligen gråblek av illamående. Såvida han eller hon inte avbröt hela spektaklet innan det ens hann bli något roligt av det.
Det viktiga samspelet
För roligt kan det bli- för alla parter – om man bara vågar och om man bara tar sig tid. Och för den som vågar kan en hel värld öppna sig. För mellan de två som man för tillfället har nöjet att iaktta utspelar sig något som inte alltid är oss vuxna förunnat. Där utvecklas ett samspel och ett ömsesidigt förtroende som vi aldrig hinner se om vi avbryter. För faktum är att när och om katten får nog så kommer den att, litet varnande, vifta på en tass med klorna indragna. Efterhand kommer den, om behov finns, att utöka sitt hot till dess att barnet hörsammar genom att släppa katten eller genom att bli litet mer försiktig. Detta gäller de allra flesta djur, när de väl får chansen kan de i många fall ta vara på sig själva. Tuppen kan ”ge igen ” eller slå sig fri, Kaniner är snabba och starka små djur- när och om det behövs tar de sig ur greppet på ett litet barn. Även hunden klarar vanligtvis att prångla sig ur greppet på ett alltför hängivet barn. Under tiden lär sig djuren att tålmodigt utstå viss behandling, vilket vi sedan som vuxna har nytta av, på veterinärkliniken, eller ”bara” till vardags när djuren behöver omvårdnad. Barnet lär sig att respektera att djuret inte enbart är till för dess eget nöje utan en individ värd att lyssna på och respektera. Båda blir lyhörda för varandras behov och känslor.
I trygga händer
Men naturligtvis ska allt ske med någon vuxen i närheten. Någon som kan ingripa när och om det behövs. Lite handledning kan behövas ibland men oftast så mycket mindre än vi vanligtvis tror. För det mesta kan vi lugnt (eller i alla fall med låtsas lugn) luta oss tillbaks och bara iaktta. Och i detta iakttagande får vi chansen att se saker vi aldrig annars skulle sett och lära oss saker vi aldrig annars skulle fått lära oss. Men allt detta förutsätter, förutom vår egen förmåga att just iaktta, också att det rör sig om harmoniska och välfungerande barn och harmoniska djur som med ”rätt” behandling från ”rätt” barn kan bli ytterst välfungerande. För djur som vuxit upp med och blivit hanterade av barn är vanligtvis ganska ”välutbildade” i livets skola och de utvecklar oftast en stark personlighet. Och de blir faktiskt riktigt, riktigt trevliga att ha att göra med – för gäster, veterinärer, andra barn och inte minst, för familjen.
Men hur mår djuren?
Och hur mår då djuren av att bli hanterade av barn? Ja, de verkar bli både sociala och sällskapliga, de lever troligen ett ganska stimulerande och innehållsrikt liv och de har nog sällan tråkigt. För barn tycks ha både tid och fantasi nog att berika våra djurs vardag – och detta utan att barnen ens behöver tänka till eller anstränga sig.
Mickie Gustafson
Fotnot. Självklart måste vi alltid ta hänsyn till djuret och beakta barnets ålder, kynne, energi mm.
Här kan du läsa Barns kontakt med djur i vardagen (SLU)
Karismas valpkurs online bokar du här
Fler av våra hundkurser i Göteborg Mölndal finner du här i menyn under Aktuella kurser.
Vi finns på 5 minuters gångavstånd från nya Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg