Barn sover tryggt i någons famn

Är människan ett av de få, kanske det enda, sociala flocklevande djur som sover åtskilt från sina ungar?
Hur påverkar det oss rent psykiskt (både på kort och på lång sikt) att sova ensamma då vi är små och behöver trygghet, värme och närhet? Det är normalt att vara ”mörkrädd” när man är liten (det kan faktiskt vara normalt även när man är stor). Och för den som är liten och i behov av skydd och omvårdad är det normalt att inte vilja vara ensam under alltför långa stunder. Och en natt kan vara oändligt lång. Undra på att många föräldrar inte får sova ostörda en hel natt! Som ett litet, kanske provokativt tillägg, vill jag påminna om att ”förr i tiden”, för si så där 30, 40 år sedan ansågs det att valpar skulle lära sig sova ensamma när de kom till sitt nya hem. Nu vet vi bättre. Mickie Gustafson