Identitet, hitta din roll och identitet

Identitet

Identitet är något som vi ganska sällan talar om och ofta ackompanjeras detta ord med kris. Vi lever många gånger felaktigt i föreställningen att vår identitet är något som vi utvecklar i tonåren för att sedan omvärderas endast när vi når vuxenålder, medelålder och/eller ålderdom. Istället är identitet något som formas, omformas och utvecklas under hela vår livstid, det är alltså en process. Identitet utgör den grund som människor bygger sina erfarenheter på och det är utifrån den som vi vet vilka vi är och skapar oss uppfattningen om hur andra är. För att förenkla kan vi utgå ifrån en bas bestående av tre olika utgångslägen: Den identitet jag väljer att visa för andra, den identitet jag själv upplever samt den identitet som tillskrivs mig av andra.
”Identiteter skapas alltid i glipan mellan vad vi själva väljer att tillhöra och de kategorier som kulturella och sociala förhållanden tvingat in oss i” som Birgitta Svensson professor i etnologi så målande uttrycker det. Identiteter ingår också i en hierarki och vissa identiteter anses mer fördelaktiga än andra. Inom just etnologi brukar man tala om identitet utifrån etnicitet, kön/sexualitet och klass/arbetsliv, i detta avsnitt kommer vi att beröra identitet ur ett föräldra-, familjeperspektiv.

Kultur, samhälle och identitet
När vi talar om kulturella identiteter och tillhörigheter så skapas dessa utifrån de erfarenheter vi gör, det sker en ständig process där vi bearbetar information som kommer från sådant som traditioner, seder, bruk och vanor. I Sverige exempelvis har det länge varit ett tecken på gott föräldraskap (och kanske till och med hög social status) att lyckas få barnet att sova i egen säng tidigt. Det har funnits en föreställning om att barn som får för mycket uppmärksamhet blir bortskämda och svårare att hantera. Det fanns även en uppfattning om att spädbarn skulle ammas med ca 4 timmars mellanrum och att det är bra för dem att ligga och skrika. Detta var alltså en kulturell ideologi och skulle man som förälder frångå dessa oskrivna regler fanns en överhängande risk att ses som mindre vetande, konstig eller rent av ociviliserad.
Det finns alltid en stor risk att alltför lättvindigt anamma de uppfattningar som råder, eftersom vi ständigt får information av vad som anses vara rätt (i nutid). Eftersom få föräldrar vill riskera en stämpel som mindre vetande, konstiga eller ociviliserade processar vi och integrerar vi dessa rådande normer i vår egen identitet.

Redan när vi väntar barn ändras vår status/anseende i samhället. Vi går från att ha varit tillsynes ”fria” individer som rent hypotetiskt fortfarande skulle kunna festa mitt i veckan (även om det skulle bli besvärligt på jobbet dagen efter, eller kanske resultera i en vräkning), spendera alla pengar på en oplanerad weekendresa eller dyl. till att gå in i nästa stadie av att vara vuxen, på väg att skapa en familj. Detta kan väcka flertalet olika känslor och ni som redan upplevt denna process kanske håller med om att de ni var då och de ni är nu på vissa sätt skiljer sig.  

Skapandet av föräldraidentitet

När det kommer till föräldraskap finns det otroligt många föreställningar om hur man ska vara för att gå under kategorin som bra, eller till och med perfekt förälder och trots att vi försöker allt vi kan, kommer det alltid finnas de som anser att vi är helt ute och cyklar.
Skapandet av identitet som förälder bygger precis som övrig identitet på de influenser, upplevelser och erfarenheter vi gör, vad som är brukligt i just detta land, detta samhälle etc.

Kvinnligt, manligt och förväntat föräldraskap

Studier har visat att män tenderar att vara mer konservativa i sitt föräldraskap, där de ofta ser till hur deras föräldrar fostrat och anammar således den familjekultur de kommer från. Detta bygger till viss del också på att kvinnor generellt spenderar mer tid med dagliga sysslor kring barnen och därmed skapar sig nya strategier oavsett tidigare erfarenheter.
Jag ser däremot många kvinnor hamna i jämförelsesituationer när det gäller föräldraskap och identitet. Det sker jämförelser mellan andra mammor och barn i grannskapet, jämförelser i vad som anses ”normalt” på BVC och jämförelser med inflytelserika föräldrar i föräldraskapstidningar, på Instagram etc. Risken blir då att skapa en föräldraidentitet utifrån vad som anses vara riktigt i samhället just nu. Problemet med detta är att de flesta samhällsaktörer har egen vinning, tidningar och dyl. ger exempelvis ofta budskapet att föräldraskapet blir bättre och enklare med hjälp av diverse saker som vi ska konsumera. För att framstå som framgångsrika och duktiga föräldrar behöver vi kanske köpa en viss typ av kläder, vagnar och tillbehör som exempelvis skötväskor, babygym etc. Det innebär rent praktiskt att vi måste arbeta mer och spendera mindre tid med barnen, och vi skapar en föräldraidentitet baserat på att ge både barnen och oss själva en hög standard rent materiellt. Om grannens barn eller barnen på förskola/skola har stora födelsedagskalas med många gäster eller otaliga ”playdates” hela tiden finns risken att vi anammar denna kultur och tror att det är essentiellt för barns utveckling att ha många vänner. Misslyckas vi med detta känner vi oro och riskerar att känna oss misslyckade som föräldrar.
Så när vi så tvärsäkert exempelvis anser att barn ska umgås med många andra barn för att utvecklas, så bygger denna uppfattning många gånger på andra människors föreställningar som i sin tur exempelvis härrör ur samhälleliga meningar. Detta kan i sin tur ha sitt ursprung ur politiska tankesätt om att barn tidigt ska lära sig att umgås i stora grupper eftersom detta skapar följsamma individer. Rent psykologiskt eller sociologiskt finns det få belägg för att stora barngrupper skulle vara fördelaktigt för barns sociala utveckling (detta är naturligtvis också avhängigt på sådant som miljö och antalet engagerade vuxna).

Identitet och olika ”uppfostringsmodeller”

Om vi skulle presentera två personer, den ene är medelålders och arbetar som förskollärare och den andre är en pensionerad militär och vi ponerar att dessa två har barn tillsammans. Utifrån denna information skulle vi kunna anta att dessa individer har olika syn på barnuppfostran. Vi skulle i denna situation kunna gissa att förskolläraren har en mer försiktig framtoning, möjligen ett mer auktoritativt föräldraskap (där föräldrarna guidar barnen, sätter gränser men bestraffar inte ifall barnet skulle göra ett övertramp) medan den pensionerade militären möjligen har ett mer strikt, kanske auktoritärt föräldraskap (föräldrarna sätter upp regler och använder sig av bestraffning).* Vi skulle också kunna avfärda hela antagandet med förklaringen att detta är ett fördomsfullt tänkande. Naturligtvis kan det vara så, men ofta bygger och utvecklar vi vår identitet i samspel med vårt yrke och utifrån de förväntningar som finns på oss. Det är således vanligt att exempelvis människor som arbetar inom vården ser sig själva och uppfattas av andra som omhändertagande, lärare som instruerande och militärer auktoritära. Det kan vara bra att känna till och analysera sitt eget yrke och sin yrkesidentitet för att se om det finns några specifika förväntningar. Det samma gäller även könsidentiteten, en man som är och förväntas vara väldigt ”macho” kan fastna i denna roll och det kan bli svårt att utveckla andra sidor för och med barnen, detta skulle kunna ligga i vägen för utvecklandet av en djupare relation samt försvåra konflikthantering. Det samma gäller kvinnor som har en alltför överdriven kvinnlig identitet( i meningen “hyperfeminin”) då den på samma sätt kan begränsa skapandet av en god och djupare relation. 
Det är vanligt att föräldrar har olika syn på barnuppfostran och precis som i exemplet ovan så kan det hända att en part är mer auktoritär i sitt föräldraskap medan den andra är mer auktoritativ. Detta kan skapa konflikter mellan föräldrarna och leda till att det blir svårt för båda (alla) att komma någonstans i exempelvis konflikthantering. Det finns en stor risk att man försvårar för både sig själv och medföräldern i dessa situationer. Därför kan det ibland vara bra att rannsaka sig själv och fundera på varför jag tycker som jag tycker, varför är denna roll, detta sätt att hantera situationen viktig för mig? Det kan vara bra att försöka att inte fastna allt för mycket i en roll, eller ett sätt att hantera konflikter då olika situationer kräver olika hantering. En förälder som ser det viktigt att alltid veta bäst, att alltid vara överhuvudet och alltid vara den som tar ansvar, riskerar att missa de stunder då barnet självmant tar ansvar eller se medföräldern hantera vissa situationer på ett helt annat sätt med gott resultat.

Föräldraskap kan vara en utvecklande process

Det finns en stor fördel att se föräldraskapet som en process, det är alltså omöjligt att veta allt från början och det verkar kontraproduktivt att ens inför sig själv eller sin partner låtsas detta. Många gånger kan vi dock spela på gehör och känner instinktivt vad som är rätt men det är många gånger viktigt att försöka se och förstå varifrån denna känsla för hur vi ska hantera situationen kommer ifrån. Är vi exempelvis på väldigt dåligt humör, stressade eller forcerade och känner att vi måste ta en diskussion om huruvida 3-åringen måste äta ordentligt, sitta på stolen och inte stöka ner så förfärligt, så kan detta kanske bli konstruktivt. Men chanserna är försvinnande små och det är förmodligen ingen djupare instinkt som säger att barnet behöver en reprimand just vid det tillfället, utan snarare vår, för tillfället låga, toleransnivå.  Vi ponerar istället att vi befinner oss på en lekplats med en 5-åring som sitter och leker i sanden, bredvid sitter ett yngre barn och bygger sandkakor. Helt plötsligt reser sig 5-åringen, trampar på sandkakorna och kastar sand i ansiktet på det andra barnet. Instinktivt reser du dig genast, lyfter undan ditt barn och ser så att det andra barnets förälder har sett och kan komma till undsättning. Du talar om att så gör man inte och tar med barnet ifrån sandlådan, kanske till och med lämnar lekplatsen. Barnet skriker och gör motstånd och övriga föräldrar tittar på ett sätt som gör att du kanske känner att du gjort fel, varit för hård, orättvis etc. Men detta är ett exempel på en situation när vi ofta reagerar instinktivt, det är inte okej att vi förstör för andra eller att vi skadar andra. Det finns dock en risk att vi dämpar denna instinkt då vi inte vill framstå som ”hårda” föräldrar inför andra. 
Risken är att vi binder ris åt egen rygg eftersom vi inte vill framstå som auktoritära, istället tjatar vi på barnen, vi tjatar vid lekplatsen, vid maten, i affären etc. Vi tappar både vår naturliga känsla och vår pondus och vårt tjat blandas in i övrigt brus som finns i barnens vardag.
Vår föräldraidentitet innefattar alltså inte bara hur vi ser på oss själva eller hur andra ser på oss, utan i förlängningen också vilka värderingar vi har, hur vi ser på uppfostran etc.

*Mer om auktoritativt respektive auktoritärt förhållningssätt längre fram i kursen.

 

                                                              © 2022 Karisma Utbildning/Casandra Fujima