Transaktionsanalysen del 2

Del 2 Språknycklar

Alla talar vi.  Med ord och gester försöker vi förmedla olika saker till vår omgivning. Men hur vårt budskap tas emot beror inte alltid enbart på mottagaren utan också till stor del på oss själva. Så vad är det egentligen vi säger och framför allt – Hur säger vi det?
   Vi använder oss av samtliga jag-tillstånden om än i olika omfattning. En person kan ha ett mycket stort och välutvecklat Föräldra-jag som han eller hon kanske använder och utvecklar på bekostnad av de andra jag-tillstånden. En annan person har kanske ett stort Barn, en lika stor Förälder och en nästan obefintlig Vuxen osv. (Se figur 4).
   Men vi är inte statiska. Vi kan förändras och utvecklas om vill och tycker det finns skäl för det. Men då måste vi först lära oss känna igen de olika nivåerna – för att sedan eventuellt förändra, om vi inte konstaterar att vi är alldeles fantastiska som vi är (det kan ju också vara en värdefull insikt).

Språknycklar
När vi vill försöka identifiera och förstå på vilken ”språknivå” vi just för tillfället befinner oss kan vi söka efter vissa språknycklar.  Dessa kan vara såväl verbala som icke – verbala (kroppsspråk) och naturligtvis mer eller mindre tydliga och lätta att tolka. Tonfall, ansiktsmimik, ögonkast, kroppshållning, tillsammans med ord kan ge oss tydlig vägledning.

Föräldranycklar, verbala:

Vanliga ord är aldrig, alltid, skall och bör. Även olika slags värderande ord, såväl positiva som negativa – lat, duktig, dum, löjlig, intelligent etc. Föräldrajaget generaliserar lätt och använder gärna ordet man och alla; man skall, alla borde veta, tänk om alla skulle…

Föräldranycklar, icke – verbala:
Exempelvis rynkad panna, förmanande pekfinger, ruska på huvudet, sammanbiten hopsnörpta mun, klappa någon på huvudet, händerna i sidorna, korslagda armar.

Barnnycklar, verbala:
Jag önskar, jag vill inte, jag kan inte, jag struntar i vilket, jag ger upp, när jag blir (stor) smalare, bättre, säkrare, jag skulle vilja. Barnjaget vill gärna lägga över ansvaret på någon annan genom att säga du är… (dum– underförstått därför blir jag dum), du gör så att jag…, du sa…

Barnnycklar, icke- verbala:
Tårar, skratt, plutande mun, handuppräckning, nedslagen blick, axelryckning.

Vuxennycklar, verbala:
Vad, varför, var, när, hur, på vilket sätt, förmodligen, okänd, jag tror, jag förstår, enligt min åsikt. ”Min åsikt” kan ursprungligen komma från Föräldern eller en auktoritet men är ett vuxenutlåtande eftersom det presenteras just som ”min åsikt”, inte som ett faktum. Vuxenjaget sänder vanligtvis jag-budskap som jag känner…, jag förstod det som att…, jag undrar om…

Vuxennycklar, icke- verbala:
Detta är svårast att klargöra eftersom dessa språknycklar är mer ”neutrala” och utan förutfattade meningar. Den Vuxne är uppriktigt intresserad, lyssnar uppmärksamt och nyfiket, är inte beredd att omedelbart delge sin egen uppfattning utan försöker förstå vad motparten vill förmedla. Skillnaden mellan en lyssnade Förälder och en lyssnande Vuxen kan vara att medan Föräldern ibland kanske lyssnar mer för att samla ”motargument” än för att verkligen förstå, så lyssnar den Vuxne i ett genuint intresse av att verkligen förstå – utan att argumentera emot. Ibland kan vi märka vilken nivå vår samtalspartner talar utifrån genom att vara observanta på vårt eget sätt att svara. När vi själva öppenhjärtigt och avspänt besvarar frågor beror det ofta på att vi talar från Vuxen till Vuxen. När vi däremot känner ett behov av att slipa våra argument eller kanske tvärtom blir återhållsamma kan det bero på att vi helt enkelt ”känner av” Föräldra-jagets förutfattade meningar.  (Detta gäller förstås inte alltid i olika former av debatter där det gäller att framföra sin åsikt – även om det intressant nog kan förekomma en hel del kommunikation på just Föräldranivå även i dessa sammanhang).

Vem tar ansvar för vem?
Rent generellt kan man säga att Föräldern är mån om att framföra sin åsikt. Han eller hon kan vara mycket generös med goda råd och ”föreläsningar” även när de inte efterfrågas. Vuxen däremot är försiktig med alltför tvärsäkra utlåtanden, såvida de inte är väl underbyggda med fakta. Den vuxne är heller inte alltid mån om att framföra sin uppfattning och ger sällan råd om ingen ber om det och föreläser inte annat än på uppdrag.
Föräldern däremot anser sig ofta ha tolkningsföreträde dvs. han eller hon vet hur det egentligen är. Vuxen frågar och lyssnar på svaren.
Föräldrajaget tar gärna ansvar, ”överansvar” och generaliserar så att den egna uppfattningen blir ”lag”. Vuxen-jaget tar ansvar för sig själv och låter gärna andra ta ansvar för sig. Barn- jaget däremot tar helst inte ansvar alls utan lägger gärna över ansvaret på andra och säger exempelvis gärna Du är, Du gör. Ett uttalande som exempelvis ”jag vet inte” kan låta helt olika beroende på vilket jag-tillstånd som talar. ”Det vet väl inte jag”, säger Barnet (med en underton av att det inte är hans eller hennes sak). ”Jag vet faktiskt inte”, säger den Vuxne (utan undertoner) ”Jag vet”, säger Föräldern.

Många yrkesutövare – och föräldrar talar utifrån Föräldranivå

För den som undervisar, leder, coachar eller för den som har mer kunskaper inom vissa områden kan det vara lätt att hamna i Föräldrarollen. Och som ”riktig” förälder kan det vara relevant, i all synnerhet när vi vänder oss till små barn. Men inte självklart, barn kan också förstå, ta till sig och utvecklas av att bli tilltalade från Vuxennivå.
   För de flesta av oss kan det nog löna sig att allt emellanåt fundera lite på hur vi själva kommunicerar och som förälder kan det finnas goda skäl. För även i detta sammanhang gäller regeln att den muskel som används ofta är den muskel som blir mest vältränad. Så den förälder som ofta använder sig av sitt Föräldra-jag riskerar i hög grad att utveckla detta tillstånd -på bekostnad av sina övriga jag-tillstånd. Det medför inte enbart en ”snedbelastning” på personligheten såtillvida att man riskerar att bli en ganska enkelriktad person. Det man också måste ha framför ögonen är att Föräldra-jaget inte enbart innehåller den vårdande, beskyddande och ”snälla” Föräldern. Där finns också moralisten, förmanaren, tillrättavisaren, den evige föreläsaren, besserwissern och den dåliga lyssnaren. Det i sin tur kan på sikt skapa hjälplösa, oförmögna och osjälvständiga barn. På sikt kan detta väcka motstånd och protester vilket framför allt kan bli högst kännbart då barnet uppnår tonåren.

                                                                 © 2022 Karisma Utbildning/Mickie Gustafson