Transaktionsanalysen del 3

Del 3. Förhållningssätt

Att vägleda (fostra) innebär i vissa avseenden att ta på sig en ledarroll och den rollen kan vi förvalta på olika vis. En del är auktoritära medan andra strävar efter ett mer demokratiskt förhållningssätt och många pendlar mellan olika sätt att förhålla sig. Några av oss undrar kanske vad vi håller på med och varför. Vi ställer oss kanske till och med frågan om och hur vi kan bli bättre. Och när frågorna väl är ställda har vi påbörjat ett livslångt och mycket spännande projekt.

TA i förhållande ledarskap/föräldraskap/lärarskap
Fortfarande med vår kommunikationsmodell i bakhuvudet kan vi relatera våra olika kommunikationsnivåer med olika former av föräldra- lärar- eller ledar-modeller. När vi befinner oss i en situation där vår uppgift är att undervisa, guida eller förmedla kunskap utövar vi automatiskt någon form av ledarskap. Det gäller oavsett om vi vänder oss till en enskild individ eller till stora grupper. Hur vi förhåller oss, vilken form av pedagogiskt förhållningssätt eller vilket föräldraskap/ledarskap vi utövar styrs i stor utsträckning av bland annat sådant som vår egen personlighet, våra erfarenheter, attityder, människosyn och våra kunskaper. Men även mottagarens personlighet, ålder, erfarenheter, kunskaper och attityder kommer att påverka oss (om vi är påverkbara). Det finns alltså goda skäl att lära sig använda sina olika nivåer allt efter vad situation och mottagare kräver. Vad som är bra och vad som är mindre bra beror bland annat på vilken person man har att göra med, vad som är målsättningen, hur lång tid har man till sitt förfogande etc. Det finns olika sätt att leda, fostra och undervisa, här följer några av dem.

Auktoritärt förhållningssätt
Den auktoritäre ledaren, läraren, föräldern etc. är den som är ”sträng”, styrande, bestämmande och ordergivande. Det är han eller hon som vet bäst och som gärna lägger sig i överallt. Han eller hon behandlar människor som mindre vetande. Den auktoritära personligheten använder sig i stor utsträckning, enligt transaktionsanalysens terminologi, av sin Förälder och kan naturligtvis växla mellan den Kontrollerande respektive den Omvårdande Föräldern.
– Ni ska inte tro att jag, bara för att jag står här och föreläser för er och alltså kan mitt ämne bra, är en bättre människa än ni”, hörde jag en föreläsare säga vid något tillfälle. Uttalandet talar ganska tydligt om var han anser sig själv stå i förhållande till sina åhörare. Budskapet sändes ”från ovan” och lät förvisso vänligt och avsikten var säkert god. Som en stor pappa (Föräldern) försökte han få oss att känna oss ”trygga i hans vård”. Han ”befriade” oss också från att behöva läsa mer än en bok, eftersom de flesta böcker i ämnet var så ”svåra”. Underförstått innebär detta att han inte trodde oss vara kapabla att läsa böcker som, enligt hans förmenande, var för svåra. Han ”befriade” oss dessutom från valet att avgöra detta själva. Det auktoritära förhållningssättet känner de flesta av oss igen. Många har mött det i skolan, på arbetsplatsen, i hemmen – och i kyrkan.
Idag anses det lite ”omodernt” att ha ett auktoritärt förhållningssätt. Därför har vi ”justerat” det auktoritära så att det blir svårare att känna igen. Numera är det vanligare med skendemokrati, ett ”smygauktoritärt” förhållningssätt där elever, barn, medarbetare etc. invaggas i tron att de kan styra och påverka olika beslut. Man kan ha oändliga diskussioner om hur man skulle kunna ha det, hur man vill ha det osv. och så småningom blir det ändå som läraren, chefen, föräldern vill.

Att vara auktoritär är inte detsamma som att vara en auktoritet! (Medan den auktoritära personen leder, undervisar, fostrar utifrån en slags maktposition så innebär auktoritet att utgå från sin kompetens och kunskap.)
Ett auktoritärt förhållningssätt kan leda till passivitet och hjälplöshet hos dem som utsätts för det. Vanligtvis kan arbetsgrupper, barn, elever bli vad man kallar ”ögontjänare” dvs. när fröken, chefen, pappa etc. är närvarande är man ”duktig” och ”lydig”. Men när överheten inte ser gör man något helt anat. Man är helt enkelt inte motiverad att utföra det man gör, man vill kanske inte, förstår inte, kan inte, har inte lust etc. och då gör man det bara när man ”måste”. Det auktoritära förhållningssättet förutsätter medgörlighet och lydnad och har inte mycket med fri vilja att göra. (Fast den som har varit utsatt för mycket auktoritär undervisning eller fostran vet kanske inte själv längre vad han eller hon vill). 

Demokratiskt (och flexibelt) förhållningssätt
Det demokratiska förhållningssättet bygger på ömsesidighet, samverkan och tilltro. Makt, dominans eller prestige är inga centrala begrepp för den demokratiske personligheten. Han eller hon försöker ta till vara varje enskild individs resurser och uppmuntrar självständighet och oberoende (till skillnad från den auktoritäre som helst vill behålla ett visst mått av beroende från sina ”underordnade”). Den demokratiske personligheten grundar mycket av sitt föräldraskap/ledarskap/lärarskap på sin auktoritet dvs. sin kompetens – personlig och/eller kunskapsmässig. Den demokratiske personligheten använder sig i stor utsträckning, enligt Transaktionsanalysens terminologi, av sitt Vuxen-jag och uttryck som ”vad anser du, vad tror du om… jag föreslår …” är vanliga. Förutom att lyssna på motparten är den demokratiske personligheten vanligtvis också benägen att låta motparten genomföra sina förslag och idéer.    
   När det gäller undervisning, där syftet är att förmedla en viss kunskap, finns naturligtvis inte alltid samma utrymme för ”egna förslag och idéer” men inte desto mindre kan läraren låta sina elever, kursdeltagare få all tänkbar respekt och faktiskt också kunna delta med synpunkter på annat än de rent faktamässiga kunskaperna. Detsamma gäller relationen mellan förälder och barn. Allt beroende på barnets ålder, personlighet och vana vid att kunna få delta i diskussioner, kan barnet stimuleras att utveckla sina förmågor att tänka självständigt och delta i demokratiska beslutsprocesser. Ett demokratiskt förhållningssätt kan få arbetsgrupper, barn, elever att växa som människor. De kan känna sig delaktiga, inse att de faktiskt har en hel del att bidra med och kan därmed bli oerhört motiverade och aktiva. Men denna demokratiska process är inte alltid helt friktionsfri och låter sig inte alltid göras i brådrasket. Många människor, fler än vi nog vill tro, har blivit är hårt ”drillade” i det gamla auktoritära systemet att de kan bli alldeles handfallna inför det ansvar som det faktiskt innebär att både tänka själv och fatta egna beslut. Att följa och ”lyda” kan trots allt vara ganska bekvämt och tryggt och det kan ta tid för oss att återerövra den självtillit som i begynnelsen var vår alldeles självklara rätt.
    Eftersom en demokratisk förälder/ledare måste vara beredd att anpassa sitt föräldraskap/ledarskap efter individ och situation är det nog svårt att tänka sig ett demokratiskt förhållningssätt utan flexibilitet. Men jag vill ändå poängtera att flexibilitet innebär en så stor anpassning efter individ och situation att det faktiskt kan betyda att en flexibel förälder/ledare exempelvis blir auktoritär i en situation då detta krävs. Och en auktoritär förälder/ledare är ju inte (just då) demokratisk utan visar bara prov på just sin flexibilitet. Enligt Transaktionsanalysen använder sig den flexible föräldern/ledaren/läraren av sina samtliga jag-tillstånd.
Att utöva ett flexibelt föräldraskap/ledarskap/lärarskap innebär inte bara att man kombinerar, utnyttjar och utvecklar hela sin personlighet – man stimulerar även denna helhet hos sina barn/elever/medarbetare.

Låt gå
Forskning har visat att den sämsta tänkbara formen av ledarskap är det som kallas Låt-gå. Låt- gå (laissez-faire) innebär att föräldern/ledaren/läraren är oklar och otydlig. Sätter inte alltid ens gränser för sin egen person och ställer inte riktigt upp när det behövs. Han eller hon kan mycket väl pendla mellan det auktoritära förhållningssättet för att sedan, kanske i sin önskan att bli mer demokratiskt, ”falla igenom” och lämna allt därhän – låt-gå.  Skälet till att denna form av ledning eller brist på ledning fungerar dåligt är bland annat att barn/medarbetare/elever blir osäkra och saknar såväl riktlinjer som mål och mening.
   Vill man förstå Låt-gå ledarskapet/föräldraskapet utifrån Transaktionsanalysen är Barn-jaget det som till största delen används, med vissa mer eller mindre lyckade blixtvisiter hos Förälder och Vuxen. I grupper med en Låt-gå lärare eller ledare kan dock finnas spelrum för allt möjligt intressant. Här finns utrymme för såväl den demokratiske som den auktoritära personligheten att ta för sig och försöka göra det han eller hon anser vara det bästa. Många faller dock helt in i rollen som ”offer” för sina omständigheter och låter helt enkelt tiden ha sin gång och flyter följsamt åt än det ena, än det andra hållet medan missnöjet pyr och hjälplösheten frodas. 
   Låt-gå modellen (även kallat laissez-faire) uppstod i en tid då människor protesterade mot krig, våld och övergrepp. ”Love och peace” stod i centrum, liksom jämnliket såväl mellan människor som mellan könen. I denna anda uppstod också en stark önskan om att inte bli styrd eller att styras. Den ”fria fostran” blev en modell som eftersträvades då men som många senare kom att fnysa föraktfullt åt. Men det var förmodligen inte friheten som var förödande utan bristen på vägledning och ansvarstagande som skapade otrygghet och disharmoni. Och bakom fanns en önskan om att hitta en ny modell, motsatt den auktoritära och i vårt sökande efter något nytt, någon annorlunda, brukar vi gärna kasta oss i rakt motsatt riktning, för att sedan så småningom eventuellt hitta en balans.

Karisma som bonus
Karisma betyder egentligen Gudagåva eller personlig utstrålning och en person med karisma väcker ofta positiva känslor hos omgivningen. Han eller hon *(vanligtvis en han) engagerar sin omgivning och kan få människor att ”gå i döden” för sig. Det har vi sett i olika religiösa sammanhang och det har då vanligtvis rört sig om manliga ledare – i kombination med ett auktoritärt förhållningssätt. Men karisma kan förenas med olika former av ledarskap och den som lyckas förena kunskap, kompetens och demokrati med karisma kan bli rent förförisk och få en oerhört positiv effekt på sin omgivning.
Vi kan naturligtvis fråga oss huruvida karisma är något man föds med eller något man kan tillägna sig? Personligen tror jag att det vi inte har med oss ifrån födseln kan vi kanske skaffa oss bland annat genom ökade kunskaper och erfarenheter. Därmed kan vi kanske få det självförtroende som behövs för att framstå som karismatiska. Kanske kan det i alla fall vara en del av ”karismans gåta”. En viss mängd mänsklig värme och en gnutta humor kan förstås heller aldrig vara fel.
Frågan är förstås hur mycket karisma vi behöver för att vara goda föräldrar. Förmodligen bara tillräckligt för att barnet/barnen ska se oss som en förebild, en guide värd att lyssna på, ta på allvar, respektera och i viss mån vilja efterlikna. 

 

                                                              © 2022 Karisma Utbildning/Mickie Gustafson