En liten valp – “tripp”
Avsnitt 6. Dags att hämta valp
Natten innan avfärd hade jag (och fler i familjen) lite svårt att sova. Så underbart ändå, att bli så uppfylld och förväntansfull inför att hämta en valp. Men sömnlösheten i sig var förstås lite bekymmersam eftersom vi hade en ganska lång bilresa framför oss. Ursprungligen var tanken att ta tåget men då uppfödaren upplyste oss om att man måste förse sin hund med munkorg vid tågresa genom Tyskland bestämde vi oss för att bila istället. Inte för att munkorg i sig är ett problem. För många hundar och i många situationer kan munkorg vara en räddare i nöden. Men att på rutin förse en fyra månaders valp med munkorg fanns inte på kartan! Visserligen har jag ju, som ni vet, ritat om kartan tidigare med det finns ju gränser (i all synnerhet på en karta:)
Kort semestertripp 
Eftersom det var dyrt och ganska svårt att hitta lämpligt boende i Belgien (och vi behövde åtminstone en övernattning innan återresan) bestämde vi oss för att söka lyckan i Frankrike. Och av en slump hamnade vi i en pittoreskt liten by där vi kunde övernatta. Ett kort men härligt avbrott där vi kunde skingra tankarna på vårt förestående möte med vår kommande familjemedlem. En liten semestertripp som nog aldrig blivit av om det inte vore för Taiga. Tänk ändå vilken inverkan hundar kan ha på våra liv 😉
Världens finaste valp
Jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket ”mammahormoner” som är i omlopp då vi människor skaffar ett sällskapsdjur. Men nog liknar det i mångt och mycket de omvälvande känslor som drabbar de flesta nyblivna föräldrar. Och hur många är vi inte om att tycka att just vår lilla telning är ett underverk och något av det finaste som finns. Vi var och är inget undantag. För oss är Taiga ett underverk och något av det finaste som finns. Hon mötte oss med stor entusiasm och nyfikenhet och trots att vi var fyra främlingar tog hon det med ro. Fast ro är förstås helt fel ord – de första minuterna for hon fram som en tornado och hade knappt tid att egentligen stifta närmare bekantskap med någon av oss. Jag, som anser att man ska närma sig en ny individ med försiktighet och respekt överraskar plötsligt mig själv med att fånga henne i språnget och lyfta upp henne i famnen. Trots att detta är något jag anser att man ska undvika är det alltså precis vad jag gör. Och då händer det! Hon blir alldeles lugn, tittar mig i ögonen och lägger sitt huvud på min axel. Behöver jag säga mer. I det ögonblicket är jag bortom räddning- detta måste vara världens finaste valp!
Dominans
Här vill jag påpeka, för vän av ordning, att själva lyftandet och bärandet i sig kan vara en dominanshandling som många hundar upplever som obehagligt och hämmande. Därför bör man, anser jag, undvika att i onödan lyfta eller bära okända hundar. Samtidigt kan samma handling, i vissa fall, ha en lugnande effekt. Men det är inte att lätt att veta på förhand hur en viss hund kommer att reagera. Att däremot bära sin egen eller en välbekant och trygg hund kan ha många positiva effekter.
Skräckslagen hemresa
Så äntligen var det dags för avfärd och som “duktiga och ansvarstagande” hundägare placerar vi Taiga längst bak i bilen, vilket hon snabbt påvisar är helt fel tänkt. I baksätet, mellan de två barnbarnen, finner hon sig istället snabbt tillrätta och verkar knyta an förvånansvärt fort. Trodde vi. Vid första anhalten (det kom att bli ett par stopp eftersom vår resa inföll under en av sommarens hetaste dagar och bilens AC behagade strejka) får vi vår första skräckartade upplevelse. När Taiga väl släpps ur bilen, och under några minuter hinner insupa alla spännande dofter, blir hon som förbytt. Hon känner plötsligt ingen av oss. Inte nog med att vi blev till totala främlingar, vi var något av det mest skräckinjagande hon sett. Hon blir fullständigt panikslagen och trots att vi försäkrat oss om att hon är väl ”förankrad” i kopplet inser vi med fasa att hon nog ändå skulle kunna prångla sig ur. Med samma fasa inser vi att om hon lyckas kommer vi aldrig att få fatt i henne. Hon var som ett vilt, skräckslaget djur som blivit tillfångataget och inget hellre ville än att komma så långt bort som möjligt. I det läget upphörde alla försök till pedagogik eller psykologi, lock och pock, nu gällde bara att ”fånga djuret”. Väl inne i bilen igen, blir vi alla sittande tysta och lite skakade.
Överskattade toalettbestyr
Under hemresan gör vi ett par sådana uppehåll, dels därför att det är varmt och vi behöver uppsöka skugga för valpens del. Men också därför att vi tror att en valp möjligen skulle behöva uträtta ett och annat litet behov. Men precis som de flesta valpar blir hon alltför uppslukad av alla spännande dofter för att ens komma på tanken. Till detta kom också hennes rädsla, som på intet sätt avtog eller ändrades. Det enda som ändrades var vårt eget förhållningssätt och våra strategier för att göra dessa uppehåll mindre skräckinjagande. Men man kan bli förvånad över hur blockerande rädslor kan vara. Och hur förvånansvärt länge en valp kan avhålla sig från toalettbesök. I Taigas fall rörde det som om många timmar. Detta tycker jag är särskilt intressant när jag tänker på hur en del hundägare kan springa ut och in med sina hundar under ett par timmars lång föreläsning. Jag undrar hur många av hundarna som egentligen uträttar sina behov. (Och jag tycker det känns lite påfluget att fråga). Men hennes extremt långa “avhållsamhet” tog hon igen med råge när vi väl kom hem.
Mickie Gustafson