En del pratar mer än andra
En del hundar talar ett mycket tydligt språk redan när de är små. De morrar när de leker och när de hälsar. De morrar om någon lyfter dem, de morrar vid matskålen, de morrar då klor ska klippas, öron rengöras eller när de tycker att deras integritet störs. En del är sena med “talet” och det är först när de blir vuxna som de vågar “ta sig ton”. Ibland väcker morrandet en hel arsenal av känslor hos människor, allt från djupaste rädsla till ilska eller intolerans”. Kraften i dessa känslor påverkar sedan hundägarens reaktion/svar på hundens morrande. Detta i sin tur kan vara avgörande för hur hunden fortsättningsvis kommer att bete sig.
Att låta vara eller att agera
Ingen kan morra som papillonen Chocho. Ingen kan få en hel värld att darra som hon, det är i alla fall vad hon själv tycks tro. När hon är 
upptagen av en doft eller står och intresserat tittar på en annan hund är det mycket ”riskabelt” att försöka ta i henne. Då exploderar hon och det yr saliv omkring henne när hon, likt en ilsken katt, fräser och morrar. Ligger hon i husses eller mattes knä, djupt försjunken i den skönaste sömn (hon kan också konsten att slappna av i de mest skiftande situationer) och någon försöker flytta på henne, ”varnar” hon genom att blotta sina skräckinjagande hörntänder. Lika bedårande och charmig som hon kan vara i andra situationer, lika charmlös är hon i detta hotfulla tillstånd, då hon med runda ögon, där mest ögonvitan syns, och hela kroppen stel och spänd, försöker avvärja det hon för tillfället anser så motbjudande. Så här har Chocho betett sig ända sedan hon kom på kurs första gången vid tre månaders ålder. Då såg husse och matte litet skuldmedvetna ut och urskuldade sig med att hon ju var så liten. Men trots deras föresats att ignorera morrandet och faktiskt ibland till och med respektera att Chocho ville säga något med sitt morrande, kände de sig allt emellanåt lite utsatta för ”grupptrycket” av vänner och bekanta. Chocho personifierade ju på något vis alla fördomar kring dvärgraser. Kommentarer kunde variera något men budskapet var klart: ”det där måste man ta ur henne, innan det var för sent”.
En förlorad kamp
När Chocho kom på fortsättningskurs hade hennes morrande avtagit, bland annat på grund av husses och mattes skicklighet att navigera förbi ”heta” situationer. På samma kurs kom nu, från en parallell valpkurs, rottweilern Emma. Hon var också tre månader då hon kom på sin första kurs och hon var lika ”kommunikativ” som Chocho. Emma bar sig exakt likadant åt men hon tillhörde en större ras, en ras som kanske dessutom ofta förknippas med en del fördomar. Och fast jag förstod att husse och matte verkligen försökte att ignorera Emmas beteende och undvika att komma i konflikt med henne, så var de inte alltid så skickliga eller lyhörda och hamnade därför allt som oftast på kollisionskurs med Emma. Det som dessutom försvårade deras ansträngningar var deras eget motstånd. För hur det än var så tyckte de inte att Emma skulle få morra som hon gjorde. För dem blev Emmas morrande en prestigeförlust och snart hade de hamnat i en maktkamp som de var mycket rädda att förlora och som de successivt just höll på att förlora. Emmas husse och matte hade oerhört svårt att stå emot vad ”alla andra” tyckte och sa, i grunden höll de ju med: Emma var en rottweiler och som sådan måste hon ”hållas kort”.
Varför morrar hundar?
Så möttes alltså dessa två familjer på en fortsättningskurs med hundar som burit sig identiskt likadant åt sedan de var tre månader. Den ena hade fått hållas, den andra hade blivit hejdad och tillrättavisad vid åtskilliga tillfällen. Båda hade, vid sex månaders ålder, kvar en hel del av sitt morrande. En av dem hade försökt bita sin husse vid ett flertal tillfällen och blivit tillrättavisad vid samtliga. Om man jämför de båda hundarna ser man att Emma är mer spänd och avvaktande i sitt förhållande till husse och matte. Hon tar oftare till morrandet och har blivit allt snabbare i att använda tänderna. Chocho morrar också men är inte riktigt lika stel och spänd och hon biter inte. Varför morrar Emma mer intensivt än Chocho och varför biter hon? Beror det på att hon blir provocerad oftare eller är det ett resultat av att husse och matte inte har kunnat låta morrandet passera obemärkt utan bestraffat på ett eller annat vis? Det finns naturligtvis en hel mängd frågor att ställa men vi måste börja någonstans.
Det är förståeligt (men inte självklart korrekt) att den som har en stor hund, som kanske dessutom anses tillhöra en tuff och svårhanterlig ras, lättare bekymrar sig om hunden börjar morra än den som har en mindre ras. Men det är viktigt att se vari oron består. Är det själva morrandet som är ”problemet” eller bottnar oron i de konsekvenser man tror att morrandet eventuellt, kanske skulle kunna leda till? De allra flesta tycks vara mest rädda för att hunden som morrar så småningom, med självklarhet, också ska komma att bita dem. Men morrandet, liksom nafsandet, är sådant många valpar kan visa prov på i ganska späd ålder och som med tiden kan försvinna alldeles av sig självt. Men en del hundägare upplever morrandet som ett problem och söker kanske hjälp. Men eftersom just morrande ofta är behäftat med så mycket negativa värderingar leder den ”hjälp” de får nästan ofelbart till olika former av ”behandlingsåtgärder” som ofta leder till att morrandet ökar i intensitet. Så småningom kan hunden också komma att bita vilket var långt ifrån dess ursprungliga avsikt. Men så gott som vilken hund som helst kan drivas dithän om man bara är tillräckligt ihärdig i sitt ”åtgärdsprogram”.
Morrande leder inte självklart till bitande
Många hundägare, med hundar som biter, som från början ”bara” morrat har med största självklarhet dragit slutsatsen att det är själva morrandet som leder till bitande – utan tanke på vad som skett däremellan. Men det är inte självklart så. Snarare verkar det istället vara på det viset att det är åtgärderna för att undvika att hunden ska komma att bita som gör att den biter! (Låt mig nu, för säkerhets skull, poängtera, att den ofta är så här, inte alltid. Andra tänker mer i termer av ledarskap eller rangordning men också här, även om man använder olika ord, så rör det sig om rädslan att tappa kontrollen, att hunden ska “gå en ur händerna”. Morrandet blir ett uttryck för att hunden ”tar sig ton” och det är inte alla som kan tillåta det. Det är kanske synd för själva morrandet skulle ju kunna ses som att hunden kommunicerar med oss och faktiskt vågar visa vad den känner.
Nu känns det kanske inte så trevligt med en hund som morrar, inte så länge vi, i vår hjärna, har bestämt att morrandet är något dåligt, något presumtivt farligt. Men det paradoxala i hela ”morrnings-problematiken” är att de som inte ser det som särskilt besvärligt vanligtvis får en hund som med tiden slutar morra, även om den här sortens hundar oftast fortsätter att vara ”pratiga” hela livet. De som däremot har vissa känslomässiga problem med morrandet når vanligtvis dithän att morrandet slutligen leder till det de befarat!
Vid cirka sju månaders ålder har varken Chocho eller Emma helt upphört med att morra även om morrandet har avtagit. Emma däremot har slutat bita sina ägare. Så egentligen kvarstår ju ”problematiken” för den som alltså ser morrandet som ett problem men det har minskat i frekvens och styrka. För Emma tog det längre tid men detta kan knappast härledas till Emmas personlighet. Inte heller kan ”problemet” förklaras med att Emma är en rottweiler och som sådan dessutom ”pratig”. ”Problemet” bestod helt enkelt i att husse och matte missförstod det hon sa. De trodde dessutom att en hund som ”pratar” självklart är eller i alla fall kommer att bli farlig.
Vad försöker hunden säga?
Om vi nu utgår från att hunden faktiskt försöker säga något med sitt morrande så är ju nästa steg att försöka tolka det hunden säger. Att tro
att morrandet står för dominans eller aggression är ju en tolkning. Det finns fler. Morrandet kan ju exempelvis stå för rädsla, smärta, bristande tillit etc. och i samtliga fall kan det vara en god idé att försöka åtgärda orsakerna, inte symptomen. Om en hund morrar eller till och med biter på grund av bristande tillit till sin ägare kan det löna sig att jobba på relationen och det görs kanske inte bäst genom olika former av tillrättavisningar. Visserligen kan det också finnas allvarliga brister i hundens kunskap om vilka regler som gäller. Men om det rör sig om en valp på tre månader eller en vuxen hund på tre år så ska vi nog utgå från att de har olika erfarenheter och olika kunskapsnivåer och därmed också behöver hanteras på olika sätt. Att fråga efter orsaken kan hjälpa oss att förhindra att de händer igen och då först finns chansen till rätt ”åtgärdsprogram”. Och naturligtvis skiljer sig åtgärderna (eller bör i alla fall skilja sig) mellan en hund som exempelvis morrat på grund av smärta eller på grund av bristande tillit till sin ägare! Och för mig som så ofta mött hundar som ”åtgärdats” och felbehandlats så att de kan bli svåra att rehabilitera känns det naturligtvis viktigt att poängtera att alla hundar faktiskt inte behöver åtgärdas! Det finns hundar som är välfungerande fast de ”pratar”. Det finns till och med hundar som kan uppvisa en mängd aggressiva eller hotfulla beteenden utan att vara det minsta ”farliga”. Det som ibland ställer till skada och som väl egentligen är det verkliga ”faran” i sammanhanget är vår egen rädsla – rädslan för känslor, även hundars känslor. Hundar är passionerade, utlevande och känslomässiga varelser och vår rädsla eller okunnighet kan skapa behov av att tysta, dämpa och stävja. Men istället för att tysta dem kanske vi ska lära oss förstå vad de säger och lära oss att hantera alla dessa känslor, både deras och våra. En tyst hund som är stum både i sin kommunikation med ljud eller med kroppen är inte, som så många tycks tro, självklart en ”snäll” eller ”pålitlig” hund. Den som ”vrålar” och står i kan man åtminstone – om man lär sig språket – höra vad den säger, (Nu menar jag inte självklart den direkta motsatsen heller, att en vrålande hund självklart är en ”snäll” hund).
A silent dog is like a silent stomach – beware!
I Nepal, där man av mycket förklarliga skäl, vanligtvis har högst påtagliga problem med sin mage och där hundar lever ett fritt och helt annorlunda vis än här i Sverige, läste jag en gång på en skylt: a silent dog is like a silent stomach – beware! (En tyst mage är som en tyst hund – var på din vakt!) Jag har inte kunnat tolka det på annat sätt än att om magen tiger still (vilket den alltså sällan gör när man befinner sig i Nepal) finns det alla skäl att vara försiktig. Bullrar den blir man i alla fall varnad och i bästa fall hinner man sätta sig i säkerhet – innan det är för sent om ni förstår hur jag menar. Själva jämförelsen med den tysta hunden överlämnar jag åt läsaren för egen tolkning. Nu hoppas jag ingen missförstår mig och tror att jag menar att hunden som morrar är ett ”skitproblem”. Vad jag egentligen menar är: om hunden morrar – skit i det!