Knatte är en valp på en alldeles vanlig valpkurs. Egentligen är han en alldeles vanlig valp men det tycker inte hans husse och matte. Knatte nafsar nämligen i deras händer (mest husses) och detta upplever de som ett nästan oöverstigligt problem. Det var inget stort problem från början men inom loppet av en månad (Knatte är nu tre månader) har problemet accentuerat och matte börjar bli smått desperat medan husse försöker upprätthålla ett slags manligt, stoiskt lugn.
Vems är felet?
Knatte är en Coton de tulear och, som så många andra valpar, nästan oemotståndligt charmig. Möjligen är han kanske i övermåttan charmig, litet för glad ibland, litet för lekfull ibland, litet för mycket av det mesta, med andra ord litet stressad och överstimulerad. Men även i detta avseende är han ganska lik de flesta valpar jag möter. Inget jag alltså bekymrar mig särskilt över utan på sikt försöker att åtgärda, om det går. Men i Knattes fall blir det svårt att inte bekymra sig. Matte Agnes är nämligen så fylld av farhågor att jag måste ta hennes bekymmer på allvar. Verkligheten har alltför många gånger visat mig att även där inget problem alls funnits blir det med största sannolikhet snart ett, om bara husse och matte bekymrar sig tillräckligt länge. (Därmed inte sagt att alla problem orsakas av matte eller husse, så kan det vara ibland men långt ifrån alltid. Att alla hundproblem skulle orsakas av hundägaren själv är en alltför enkel förklaring).
Arne, Knattes husse, ändrar snabbt attityd och trots att det är han som mest utsätts för Knattes tänder så börjar han förstå att han själv kanske kan ha ”ett finger med i spelet” och upphör bland annat att leka kamplekar med Knatte. Deras relation blir snart mycket lugnare.
Att se problem eller se lösningar
Men Agnes har på något vis fastnat i vad-ska-man-göra-problematiken. För henne hjälper det inte att få förklarat för sig att detta är ett vanligt och alldeles normalt valpbeteende. Det hjälper inte att hon får veta att nästan samtliga valpar på valpkursen beter sig som Knatte. Knatte biter nämligen hårdast, säger Agnes och det måste vi naturligtvis låta stå oemotsagt. Vi vet ju inte hur hårt de olika valparna biter i förhållande till varandra. Det hjälper inte ens med olika förslag och tips på hur Agnes kan undvika det hon nu kommit att kalla ett ”problem”. Matte vill nämligen veta hur hon ska göra när Knatte nafsar. Hon vill ha en ”metod”, ett ”medel”, ett ”stopp”. Vid det här laget vet jag precis vart vi har kommit. Nu gäller det att försöka påminna om att de bitande “marodörerna” faktiskt, i dagsläget, är små bebisar. Det kan var lätt att glömma och en påminnelse brukar kunna återge verkligheten dess rätta proportioner. Men Agnes efterlyser alltså ett effektivt ”stopp”.
För att inte riskera upprepning av sådant som redan prövats men som inte fungerat frågar jag vad hon hittills har prövat. (Det är förvånansvärt hur många olika metoder som kan hinnas med att prövas på en tremånaders valp). Och nu händer något som också är litet förvånande men ganska vanligt. De ”metoder” som använts och som inte fungerat är de man gärna vill fortsätta med! I Agnes fall har hon fyat och daskat till valpen. Hon har försökt slå på nosen, daskat med tidning i rumpan, skrikit Fyy samtidigt som hon ruskat valpen i nacken eller dragit den i örat. Allt utan effekt. Jo förresten, viss effekt har det allt haft, det brukar det, Knatte nafsar mer och hårdare! Agnes vill, i likhet med många andra, hitta ett ”stopp” men är samtidigt inte kapabel eller villig att genomföra det. Resultatet blir inget annat än halvmesyrer som leder till att valparna blir alltmer osäkra eller upphetsade. Oavsett anledningen till att valparna från början nafsar, så slutar det vanligtvis med att de nafsar hårdare och oftare.
Att ignorera
Så istället för att föreslå Agnes att öka på ”förbudsträningen” bad jag henne försöka göra det som en del gör alldeles spontant: nonchalera, avled, smek, hitta på annat, förebygg genom att göra något innan valpen nafsar etc. Förslagen var många men inga föll riktigt i god jord. Hon hade faktiskt försökt men det hade gjort så fruktansvärt ont att försöka ignorera att hon till sist gav upp och snärtade till Knatte över näsan igen. Det tog litet tid för mig innan jag insåg att för Agnes betydde ignorera detsamma som att hålla kvar fingret i munnen på valpen till smärtan blev outhärdlig. Återigen fick jag en påminnelse om vikten att vara tydlig i det man har för avsikt att förmedla. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att hon så tåligt försökt uthärda när valpen lekfullt satte sina sylvassa tänder i nagelbanden på henne. Man måste ju inte vara fakir för att älska de små liven. För mig var ignorera detsamma som att ta ut fingret eller handen först! Och sedan försöka att inte göra så stor affär av nafsandet. Nåväl, för Agnes fanns inga mellanlägen, antingen var det ignorera som gällde tills tårarna trängde fram eller också kom ”smockan” farande. Men ”smockan” hade aldrig givit den effekt hon hade önskat och nu stod hon där med ett ”problem” som hon ville ha löst men allra helst på sitt eget vis. En del förväntar sig i det här läget att bli rekommenderade en slags konkret metod som gör att valpen inte upprepar sitt beteende.
Ställ frågan – varför nafsar valpen?
För mig finns minst tre skäl att inte rekommendera detta. Det ena är att uppenbarligen har hundägaren inte varit kapabel att utdela denna tillrättavisning – hade de det hade frågan aldrig ens uppkommit. . Många som sysslat med hunddressyr eller som har haft hund i många år har vanligtvis mycket svårt att förstå det här –”det är väl bara att se till att valpen slutar nafsa”, sa en instruktör som gick en av mina instruktörsutbildningar och för honom var det just så enkelt. Men rent generellt skulle man kunna säga att de som säger eller gör som nämnda instruktör och som lyckas kommer ju aldrig att ställa frågan ”vad ska jag göra när valpen nafsar”?
Valpens fråga
Det andra, och tungt vägande skälet, är att eftersom jag ser valpens nafsade som en fråga från en social, liten varelse till en annan vuxen, social varelse: ”Hör vi ihop”, ska vi leva tillsammans, ska vi knyta vänskapsband” så kan jag inte se ett enda, förnuftsmässigt eller känslomässigt, skäl att rekommendera att valpens ”fråga” ska besvaras med en åthutning eller tillrättavisning.
Att lyssna och försöka förstå
Tredje skälet är att en valp som är osedvanligt ihärdig i sitt nafsande kan ha goda skäl och då kan just nafsandet vara ett tecken på att något håller på att gå fel i relationen. Om vi inte tar detta tecken på allvar eller tystar det genom dominans och tillrättavisningar har vi med stor säkerhet brutit kontakten och skurit av kanalen som kunde leda till en djupare förståelse och vänskap.
Eftersom Agnes alltså inte får sitt förväntade svar börjar hon få svårt att dölja sin irritation över min, som hon tror, medvetna återhållsamhet. Agnes är nämligen ganska säker på att jag har ett hett litet tips som jag av någon outgrundlig anledning undanhåller henne och nu gäller det att få mig att förstå hur brinnande hennes behov att få ta del av detta tips verkligen är.
-”Numera måste jag rädda mig upp på diskbänken för att klara mig från Knattes tänder”, säger hon. Hon lyckas inte riktigt förmedla det allvar i situationen som hon avsett. Kanske känner hon hur de flesta av oss reagerar. Framför oss ligger lilla Knatte hopkrupen i hennes knä. Han väger kanske tre kg och det är litet svårt att bli helt empatisk. Jag försöker men ger snabbt upp. Agnes småler själv och sneglar litet på Arne, kanske osäker på hur han skulle reagera inför den här dramatiseringen, jag fick för mig att den inte var helt utan vissa överdrifter. Men Arne ler outgrundligt. I övrigt var tystnaden i sig ganska talande och jag tror att det hela var ett tafatt försök att få mig att ta hennes problem på allvar. Det gjorde jag: En valp som nafsar är i sig inget ”stort problem” men kan, om det ”överbehandlas” och felhanteras bli allvarligt. Mitt svar till Agnes blev, liksom till många andra i liknande situationer. Sitt för all del gärna kvar på diskbänken, sitt kvar en lång stund och fundera. Fundera över vad du själv kan ha gjort eller inte gjort. Vad du kunde ha gjort eller inte gjort. Vad du ska göra eller inte göra nästa gång. Det är nästan aldrig enbart valpens ”fel”. Nästan heller aldrig enbart vårt eget ”fel”.
Vi kloka människor
Men det är vi, du och jag som är vuxna. Det är vi som är de kloka människorna, de med den stora tankekapaciteten. Det är vi som tar på oss rollen som valpens ledsagare, som kan lära oss att se och förstå hur just den lilla individ vi för tillfället har omsorg om fungerar. Det är vi som kan ta ansvaret när något går fel och det är vi, som i vår visdom, kan rätta till det som går fel. Nej, jag är inte ironisk, visst begår vi människor massor av misstag, så svåra och ödesdigra, att omtanken om en liten valp kan synas nästan patetisk. Men jag tror på människan och hennes klokhet. Jag tror på hennes förmåga att lära, lära om och lära nytt och att ta ansvar, både för sig själv och de hon tagit i sin vård. Jag tror också att de eller det som sänts i vår väg finns där för att de har något att lära oss. För när allt kommer omkring, i all vår strävan att lära valpen allt det den ska eller inte ska göra i vår värld, är det i kanske i slutändan, inte valpen som lärt sig mest, utan människan. Fast alla anser förstås inte att vi har något att lära från varken hundar eller andra djur och den diskussionen kanske inte är så viktig just i detta sammanhang. Men kanske kan det vara viktigt att öppna sig för möjligheten.
Mickie Gustafson