I kriser prövas relationer

COVID-19, en kris och en prövning för många, en tragedi för andra.
På mina föreläsningar om bland annat sådant som ledarskap, lärarskap, föräldraskap (dvs. relationer) påstår jag att det är först i kriser som relationer prövas. Och det är i dessa prövningar en relation kan förstärkas, fördjupas eller helt gå i kvav. Detta gäller såväl relationen till ett barn, en hund, en partner och rent av till oss själva. När allt är väl, när allt går på räls och livet leker, då är det enkelt att vara tolerant, vänlig, överseende och sitt allra bästa jag eller i alla fall att bara ”flyta med” men när arbetslöshet, pengabrist, sjukdomar etc. står för dörren vacklar de flesta av oss och det stora tålamodet, det oändliga överseendet lyser med sin frånvaro. Och de som aldrig ens varit särskilt tålmodiga eller överseende, vare sig med andra eller sig själva, lär knappast bli det i blir det kristider – såvida krisen inte blir just den möjlighet som behövs för att vända något dålig till något bra.

Inget ont som inte har något gott med sig
I varje kris, i varje sorg, i varje svårighet finns oftast en möjlig framgång, en chans att fördjupa och förstärka såväl relationer som insikter och inneboende resurser. Men det är inget vi får gratis, inte helt. Men det kan räcka med att vi ger oss själva lite tid. Tid att stilla oss, att bara vara, att ta emot och känna det inre lugn som finns eller som kan få en möjlighet att finnas till. Den enda som behövs är att vi avsätter lite av vår tid till oss själva. Inte för att träna, motionera, läsa, städa, röja i garderoben eller ringa vänner som vi inte har pratat med på åratal (det kan vi förstås också göra men i helt andra syften). Nej, tid att bra sitta en liten stund, andas och bara vara. I dessa tider av oro, social distansiering, karantän (möjligen självvald, i alla fall i Sverige) uppenbarar sig denna möjlighet. Att ägna, låt säga tio minuter, varje dag åt denna ”göra-ingenting-övning” kan leda till så mycket mer än enbart frustration och rastlöshet. Men det kräver en insats av minst dessa tio minuter varje dag under en längre tid (en månad eller resten av livet). Har du tid och ork kan det löna sig och ge utdelning. Kanske inte så att du blir en helt annan person (de flesta vill inte det) men kanske upptäcker du att du själv är ett trevligt sällskap. Och skulle du upptäcka att du inte är det, så kommer du förmodligen att bli det med tiden. Men det kräver som sagt minst tio minuter varje dag! Ha en fin dag och glöm inte att andas. Lugnt och djupt. Mickie Gustafson