Lyckliga, fria valpar

Avsnitt 10.  Hundens frihet och vår trygghet

I mitt förra inlägg skrev jag att när våra djur mår bra, mår vi bra. Och något av det viktigaste jag vill ge mina hundar är möjligheten och glädjen att, i görligaste mån, få vara fria och okopplade. Men alla hundar klarar inte det (och skulle därför kanske rent av må sämre om man försökte). Och en del hundraser är definitivt svårare än andra. Vissa raser är exempelvis så självständiga och oberoende att de kan ge sig iväg ganska långt utan sin ägare och inte återkomma förrän det behagar dem. Andra har så stark jaktinstinkt att det är näst intill omöjligt att få dem att, ens för en kort stund, föredra oss framför villebråd. Dessa får vi försöka kompensera på annat sätt.
Men det var ett av kriterierna när vi valde ras, att det alltså fanns potential för att vår hund skulle kunna vara fri. Och eftersom jag inte hade någon erfarenhet av just den här rasen var detta något av ett vågspel. Så sett ur det perspektivet skulle vi naturligtvis använt mina erfarenheter av andra raser och därmed gjort ett helt annat val. Men säg den som är förnuftig hela vägen… Och ibland har man ju förmånen att få välja sina utmaningar 🙂

Den första viktiga tiden i frihet

Vanligtvis brukar jag låta mina valpar vistas utan koppel (i trygg miljö) redan vid ca nio veckors ålder. Då är de små ”bebisar” som är beroende av närhet och trygghet och har också hunnit knyta an till mig. Få valpar vill springa långt iväg från sin ägare när de är små och känner tillhörighet, även om det naturligtvis alltid finns undantag. Fast är de stressade är risken förstås överhängande, för stress leder, som ni vet, till att de blir blockerade, övermodiga, och dumdristiga. Är det en väldigt känslig hund kan den, omvänt, bli extra känslig, ängslig och kanske rädd – stress ger olika effekter på olika hundar.
Med Taiga blev det annorlunda eftersom hon kom till oss då hon var femton veckor. Och att släppa henne fri redan efter en eller två veckor var otänkbart. Svårigheten var bland annat att hon nu var nästan fyra månader äldre än när jag vanligtvis brukar träna mina valpar på att gå utan koppel. Och det är en lång tid när det gäller en valp!  En valp på närmare sex månader är mycket mer självständig och oberoende av sin ägare (delvis också beroende på ras förstås). Och Taiga hade inte hunnit knyta an till oss tillräckligt, hon var fortfarande otrygg med oss, sin nya miljö och med det nya språket. Dessutom var hon, som ni också vet, väldigt stressad och lättskärrad. Så i samband med att hon släpps fri kommer hon garanterat att bli oerhört upprymd och glad – och därmed också extra uppvarvad och stressad. Så vad händer då med hennes hörsamhet och hennes närhet till oss? Kommer hon helt att tappa sans och balans och glömma sin tillhörighet och kanske rent av bara ”dra iväg”. Så att släppa henne fri så tidigt kunde knappast resultera i något bra. Samtidigt ville vi heller inte vänta för länge, vi ville inte att hon skulle hinna bli alltför ”gammal” och därmed mer självständig. Ett dilemma som det gällde att lösa snarast möjligt.

Träning i lång lina

Jag ska erkänna att jag alltid ansett det vara lite överambitiöst att rutinmässigt använda långlina för att träna valpar att gå fritt. Just därför, som jag nämnt, att de flesta helt unga valpar inte vill komma alltför långt bort från tryggheten som ägaren vanligtvis, och förhoppningsvis, representerar.  Men med vissa valpar (och med vuxna hundar) kan långlinan vara precis det som behövs för att man som ägare ska känna sig trygg och våga. Och i vårt fall var det precis så det var. Långlinan gav oss den extra säkerhet vi behövde för att ens våga ha henne på lite längre avstånd. Och det jag såg då gjorde mig inte så särskilt säker på hennes reaktioner som helt lös. Hon sprang långt och det var mestadels stoppet i linan som fick henne att återvända, inte att jag kallade på henne. Och ju längre avståndet blev mellan oss desto mer exalterad blev hon. Och ju mer exalterad, desto mer stressad och desto mer blockerad. Alltså inget som inbjöd till alltför intensiv träning.

Stora eldprovet

I förra avsnittet beskrev jag hur Taiga började knyta an till oss alltmer och hur vi märkte att hon ansåg sig tillhöra vår ”flock”. Bandet mellan oss blev allt starkare och det blev påtagligt att vi hörde ihop. Därmed kände vi att det var dags att våga. Så när hon varit hos oss i nästan två månader gjorde vi det, vi släppte henne helt fri! Och det blev precis som vi befarat! När hon väl insåg att hon var helt fri, for hon iväg som en vinthund på jakt (alla med vinthundar må möjligen överse med den lilla överdriften i detta påstående). Snabbt försvann hon bakom en kulle ca trettio meter bort. Vi befann oss visserligen på en trygg plats med gott om utrymme men det var ändå alldeles för långt för att kännas bekvämt för oss. Så där stod vi med vårt godis, vilket uppriktigt sagt kändes ganska patetiskt i det ögonblicket, ropade hennes namn och höll sedan andan. Så kom hon, farande som samma vinthund, men den här gången i riktning mot oss. Godiset som erbjöds tog hon i förbifarten och sprang sedan iväg åt motsatt riktning. När detta pågått en liten stund kom hon och satte sig hos oss! Och därmed återgick vår andhämtning till det normala. Det gjorde inte hennes. För nu var hon verkligen uppjagad och oerhört stressad. Det är en av de saker som kan vara så förrädiskt med stress hos hundar – de kan se så enormt lyckliga och glada ut, ju större stresspådrag, desto gladare verkar de. Och de är de ju egentligen också (precis som barn kan älska godis och bli överlyckliga över godispåsen). Men att något gör oss glada behöver inte nödvändigtvis betyda att det är bra för oss på sikt.

Livsglädje, energi och vardagslycka

Men det var inte bara Taiga som blev upprymd av friheten att få springa fritt. Även vi blev lyckliga av att se henne springa fritt över vidderna. (Samtidigt som vi trodde oss ha lite kontroll över situationen). Det verkar finnas något djupt mänskligt i detta att tjusas av att se djur i rörelse. De flesta av oss fascineras av åsynen av en häst i full galopp över ängarna, ett rådjur som elegant och smidigt tar sig fram, eller en hund som ystert och full av livsglädje springer så den ser ut att vilja lyfta från marken. Även att se barn hoppa, springa och slå kullerbyttor i gräset (om de är kapabla och man inte tänker på fästingar) väcker någon djup glädje eller tillfredställelse inom oss. Kanske är det glädjen över själva livet, skönheten och sundheten, det friska, det starka i förmågan att springa och röra sig obehindrat. Kanske är det livsglädjen och energin som skänker sådan fröjd. Oavsett skälen så fångar det och skänker en stund av delad glädje. Så vi, i likhet med de flesta, lät oss alltså hänföras av Taigas vilda galopp i frihet, trots riskerna för ”överhettning”.

Frihet är det bästa ting

Men det har definitiv inte enbart varit den stora glädjen av att få se mina hundar springa fritt utan att bli stoppade av ett koppel som gör att jag prioriterar hundarnas frihet. (Min Chowchow sprang knappast som en gasell över vidderna). Skulle de alltför ofta springa i full karriär skulle de istället bli stressade. Och vid det här laget är det nog ingen som missat vad det kan innebära. Nej, frihet betyder så mycket mer än så.

Mental och fysisk stimulans

Frihet innebär bland annat möjligheten att få utforska omgivningarna. De flesta valpar är nyfikna och vill gå lite längre än på koppelavstånd. Det gäller för övrigt även den vuxna hunden (eller de flesta levande varelser). Friheten kan vara att få stanna till lite extra vid en intressant doftfläck, att få ta några glädjeskutt utan att bli hejdad mitt i hoppet, att få följa ett doftspår en bit in i buskaget, där ingen hundägare med normal kroppsbyggnad kan ta sig, eller att bara i all enkelhet få välja i vilken takt den vill promenera och om den vill gå före eller efter sin hundägare. Den fria rörelsen bidrar också till att promenaderna blir så mycket längre och intressantare om hunden får röra sig fritt. Om vi går en rak sträcka på ett par kilometer kommer den fria hunden att, på samma tid, avverka minst det dubbla eftersom den sällan rör sig i samma takt eller enbart i rak linje. Den kommer att röra sig kors och tvärs, fram och tillbaks, stanna till ibland för att sedan springa i kapp oss. Detta ger värdefull stimulans för hundens doftsinne och kräver även dess uppmärksamhet på så vis att den måste ha koll på oss så att vi inte försvinner. Det, i sin tur, skärper hundens sinnen och uppmärksamhet, samtidigt som det stärker banden mellan oss. Därmed ökar förutsättningarna för en djupare och mer hållfast relation mellan oss och hunden. Utöver detta får den fria hunden vanligtvis större del av sitt rörelsebehov tillgodosett än den hund som alltid hålls kopplad. På så sätt kan den fria hunden få mer motion och fysisk stimulans på en “vanlig” promenad än hunden som alltid vistas i koppel.

Koppel är ett djävulens påfund/Allt har två sidor

Att ha hunden kopplad innebär naturligtvis en stor trygghet och ett skydd för omgivningen. Och det finns mycket som kan hända om man tappar kontrollen över sin hund och det är en balansgång att å ena sidan vilja lära sin hund att fungera utan koppel och samtidigt ta hänsyn till omgivningen eller att inget händer den egna hunden. Och även om alltså inte alla hundar kan eller bör vara okopplade så finns det många hundar som skulle må bra av möjligheten och hundägandet skulle få en djupare dimension.

Koppel hämmar – både hund och hundägare

För kopplet har oftast en hämmande effekt på både oss och hunden och kan försvåra kontakten mellan oss. Istället för att prata med hunden och lära oss hur den fungerar, är det bara att ”styra” via kopplet. När vi stannar, exempelvis vid ett övergångsställe, behöver vi inte lära hunden ordet ”stanna”. Vi behöver inte säga någonting alls. Det räcker att vi stoppar via kopplet. När vi sedan ska fortsätta över gatan behöver vi heller inte säga ”kom” eller ”nu går vi”. Det är bara att dra i kopplet. Med hunden i koppel behöver vi inte prata överhuvudtaget. Vi behöver inte ha någon som helst kontakt. Kopplet sköter allt. Om kopplet en dag tas bort, tappas eller går av fungerar naturligtvis ingenting! Hunden vet ju inget annat än att bli styrd, hindrad och ”tilltalad” via kopplet. Utan koppel är vi hjälplösa. Vi har aldrig behövt använda våra händer, vår röst eller vårt kroppsspråk för att visa när hunden gör rätt eller fel. Kopplet har tagit över och blivit vårt språkrör. Utan kopplet har hunden ingen aning om vad som gäller eller vilka ord som betyder vad. Inlärningen blir bristfällig och de känslomässiga banden ersätts av ett ”läderband”. Men även om vi är duktiga och ambitiösa, pratar med hunden, tränar både stanna och inkallning och mer därtill så räcker det sällan. Vi måste våga öka avståndet, släppa kopplet eller i alla fall ha det släpande (eller en långlina). Det som händer då är inte bara att hunden lär sig något, även vi förändras. Utan ”koppeltryggheten” beter vi oss annorlunda. Vi blir helt enkelt mer ”levande” och agerande med den fria hunden. Och det är självklart mycket trevligare och lättare för hunden att knyta an till någon som ”lever” än till någon som bara håller i ett snöre, även om denna någon erbjuder godis. Och faktum är att hos de flesta hundägare jag möter finns oanade resurser. Många har stor fallenhet att skapa en god relation till sina hundar, om de bara gav sig själva och hunden en chans.

Hundens frihet vårt ansvar

Att låta hunden vara fri kräver naturligtvis en hel del av oss hundägare. Det är avsevärt mycket lättare att ha hunden kopplad (om man inte, som jag, tycker koppel är obekvämt och mer till besvär). För att kunna och våga ha vår hund lös ibland krävs viss grundläggande lydnad. Vi måste vara säkra på att hunden kommer till oss då vi ropar eller att den stannar och stannar kvar då vi ber den. Och det kräver träning. Mycket träning. Mer med vissa, mindre med andra. I början gör vi det lätt för oss, vi tränar i trädgården, hemma och/eller i koppel. När vi känner oss säkrare kan vi gå över till långlina. Det bästa med träningen är att vi förstärker kontakten mellan oss och hunden, hundens följsamhet och lydnad ökar. Och skulle det visa sig (eller vi kanske redan vet) att just den här hunden kan och bör inte vistas lös, då kan den ändå få ett visst mått av frihet eftersom den kan röra sig mer obehindrat i en längre lina än i ett kort koppel. Och vi som hundägare har ändå viss kontroll.

Så gör vi med Taiga

För vår del kommer vi fortsätta att varva mellan att låta Taiga vara helt fri (på trygga platser) och att använda oss av långlina. Vår förhoppning är att hon ska kunna vara fri i de flesta situationer. För vi siktar mot stjärnorna och hyser den romantiska drömmen om att det osynliga bandet mellan oss ska växa sig allt starkare. Och drömmar är till för att förverkligas, eller hur?

Mickie Gustafson

Karismas valpkurs online bokar du här

Fler av våra hundkurser i Göteborg Mölndal finner du här i menyn under Aktuella kurser.

Vi finns på 5 minuters gångavstånd från nya Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg