Min chowchow Tai Ming

Alla hundar, precis som alla barn, är speciella. En del är det bara mer…

Snart är det hennes födelsedag.  Och fastän det har gått många år sedan hon gav sig ut på den långa resan tänker jag fortfarande med glädje och tacksamhet på vår tid tillsammans.
Tai Ming var en chowchow och skilde sig på många vis från det jag tidigare lärt mig förknippa med hund.

Från schäfer till chowchow
Från att under flera år ha haft schäfrar var detta i sanning en helomvändning och en helt ny erfarenhet! Men det var inte bara jag som blev överraskad. När hon skulle få sin andra valpvaccination frågade veterinären (lite försiktigt) om varför jag, av alla, valt just den rasen.
-Du som jobbar med hundar, varför skaffa en chowchow? De är ju knappast kända för sin energi och arbetsvilja, sa hon.
-Nej, just det. När man arbetar med hundar och hundägare är det skönt att komma hem och slippa jobba, var mitt självklara och enkla svar.
Det första året var ett år av utmaningar. Kanske mest för att jag ville att hon, precis som alla mina hundar, skulle får vara fri och okopplad. Och med vissa hundar är det en förhållandevis enkel utmaning. Med andra kräver det en hel del. Med Tai Ming krävdes en hel del! I gengäld hade jag en vän som under resterande 9 år följde mig hack i häl.

En förnöjsam vän
Hon gjorde aldrig något väsen av sig , chowchow är vanligtvis (trots att det är en spets), en tyst ras. Hon var, i likhet med björnen Baloo, nöjd med livet som det var. Ville jag gå en långpromenad hängde hon gladeligen med. Orken var det aldrig fel på. Ville jag stanna hemma en hel dag och knappast gå längre än till tomtgränsen var det heller inga problem. Ville jag tävla med henne i lydnad (vilket jag märkligt nog ville under en period) gjorde hon mig till viljes även där. Vi kom till lydnad kl. III innan både hon och jag tröttnade. Hon tröttnade på upprepningarna och jag tröttnade på inskränkta människor som trodde (tror) att vissa raser var (är) mindre kapabla än andra. Hon var med på kurser jag höll och ibland, om hon inte tyckte det fanns en endaste hanhund av intresse, kunde hon välja att återvända till kurslokalen och invänta oss där. När vi hade kantarellsök var hon med och ibland dristade hon sig även att leta upp en kantarell. Den påvisade hon genom att helt sonika, lägga sig på eller bredvid kantarellen. Hon var aldrig kopplad, muckade aldrig gräl med någon men älskade heller inte alla. Valpar exempelvis fick henne att må illa. När hon var med på valpkurserna gick hon mest för sig själv och dreglade. När vi försökte para henne (ett otal gånger) fräste hon ifrån å det bestämdaste. Hon kanske var klokare än någon av oss förstod. Hon ville helt enkelt inte ha några valpar. Och den enda som sörjde det var väl egentligen jag. För efter Tai Ming blev det ingen mer chowchow. Men minnet av henne lever kvar som en klart lysande stjärna. Och en, av alla tankeställare hon gav, var att inse att hur mycket vi än kanske tror oss veta, så finns det oändligt mycket kvar. Mickie Gustafson