Djur, sorg, avlivning och ångest
Att se ett djur dö väcker känslor
Igår var jag och min familj med om en ganska dyster händelse. På vår promenad passerade vi en hage med några hästar. En av hästarna kom springande och gnäggade emot oss och vi stannade till för att besvara dess hälsning. Men den återvände genast till flocken och vi fortsatte vår promenad ett stycke till. Men eftersom vi redan hade promenerat ganska länge tyckte vi det fick räcka och vände tillbaks efter ca 15 minuter. Samma häst, som sprang oss tillmötes första gången, sprang nu oroligt gnäggande fram och tillbaks i hagen som för att påkalla uppmärksamhet. Vi såg då att en av hästarna nu låg ned och hon/han tycktes andas ganska tungt. Men det var svårt att se eftersom sikten skymdes något av buskar och träd. Det såg i alla fall inte helt bra ut så en av oss letade upp ägaren, vilket var ganska enkelt eftersom han/de bodde alldeles intill. Ägaren tackade för informationen och skyndade dit för att se till hästen. Väl där visade det sig att hon var död!
Det betungande valet
Allt hände inom loppet av ca 15- 20 minuter. Från det att hon stod upp till dess att hon låg ned död kan det inte ha gått mer än 10 minuter. Var hon gammal och sjuk? Dog hon en smärtsam eller en ”naturlig” död? Hur mår ägarna? Var de förberedda eller befinner de sig i fullständig chock? Frågorna hopar sig och naturligtvis var det inget vi tog oss för att fråga, vi beklagade enbart och drog oss diskret tillbaka. Men det väcker inte enbart frågor och tankar kring denna händelse och just denna häst och familj, utan också tankar kring ”privilegiet” att kunna välja att befria ett djur från lidande när det är dags. Men även hur detta ibland kan kännas som ett alltför tungt ansvar.
Avlivning eller “naturlig” död
Det finns också en återkommande fråga som kanske kan tyckas provocerande och det är huruvida detta ”privilegium” ibland kanske också hindrar oss från att få ett mer avspänt synsätt på ”naturlig” död. Är vi ibland så oroliga att våra djur ska lida, att vi till varje pris vill undvika att de självdör? Så oroliga att vi kanske till och med riskerar att hasta över ett avlivningsbeslut? (Vilket ibland kan leda till att vi själva inte ger oss den tid vi hade behövt – utan att det orsakar djuret lidande). Och om ett djur självdör är det automatiskt detsamma som att djuret lider? Att en häst exempelvis, som i det här fallet, självdör i hagen eller att en hund/katt/ kanin dör hemma i sin säng, är det alltid förknippat med smärta och ångest? Ja, ångest kanske – för vår del. Att se vårt djur dö är alltid förknippat med starka känslor (och ska så vara) konstigt vore det nog annars.
Oetiskt att låta ett djur självdö?
Naturligtvis, och det måste poängteras, finns det tillfällen när det inte råder någon tvekan om att vi bör låta avliva ett djur, hur ångestfyllt det än må vara för oss. Att de flesta veterinärer kanske självklart förordar att ett djur ska avlivas före att det självdör har säkerligen många förklaringar. En förklaring må vara att de kanske alltför ofta möter djur som levt på övertid och med undermålig livskvalitet. Men frågan jag ställer mig är ändå: kan det möjligen finnas tillfällen där man kanske kan tillåta sig att fundera över om djur (precis som vi människor) kan få självdö, utan att det är oetiskt? Att det kanske till och med kan finnas ett värde i det?
Mickie Gustafson
Veterinärkliniker
Befinner du dig i en situation då du själv är osäker på ditt djurs livskvalitet, kontakta gärna veterinär för hjälp att bedöma ditt djurs fysiska tillstånd. Att få diskutera med sakkunnig kan vara en ovärderlig hjälp. Nedan finner du förlag på några veterinärkliniker.
AniCura, Distriktsveterinärerna, Evedensia
Att sörja ett djur
Har du redan förlorat ett älskat djur och sörjer din vän, läs då gärna min artikel: Att förlora en hund eller min bok Att förlora en hund och tänk på att ordet hund kan bytas ut mot katt, kanin, häst eller annat djur. Sorgen och kärleken är densamma oavsett vem vi har älskat.