Hur viktig är valpens socialisering?

Avsnitt 9. Socialiseringsfasen

I tidigare avsnitt har jag nämnt lite kort om socialiseringsfasen och hur det eventuellt kan påverka om man, som vi, får hem en valp vid exempelvis 15 veckors ålder. Men hur viktig är den och vad innebär socialisering egentligen? Det som kallas socialiseringsfasen sträcker sig, hos hund, fram till ca 12 veckor, alltså tillbringas stor del av denna tid hos tiken och uppfödaren. Det är en period då valpen är nyfiken och vanligtvis öppen för att utforska omvärlden. Och den har vanligtvis lätt att knyta starka känslomässiga band.

När upphör socialiseringen?

Men 12 veckor är ingen magisk gräns och innebär inte att möjligheten till socialisering upphör vid 12 veckors ålder. Detta är oerhört viktigt att känna till! Valpar och även vuxna hundar fortsätter att lära sig och att vara öppna för nya intryck hela livet. Om en valp däremot inte fått några som helst intryck under sina första månader, vare sig av människor eller andra hundar kan det krävas en hel del för att hämta igen det den förlorat. Men detta är synnerligen ovanligt idag då de flesta är medvetna om att hundar är sociala varelser som behöver viss kontakt med omvärlden. Härmed inte sagt att det är oviktigt att valpen presenteras för olika intryck under denna tid. Det jag vill poängtera är att det numera tycks ha uppmärksammats och överdrivits så att det som är rätt tänkt, blir fel – just därför att det blir för mycket! 

Stressade valpar – och valpägare

Valpar blir överstimulerade bland annat därför att många hundägare tagit fasta på socialiseringsfasen och tror att det valparna ska lära sig allt under en mycket kort tid.  Resultatet blir att många, i sin iver att socialisera eller att miljöträna valpen, drar med den på alla möjliga äventyr. Den ska träffa andra hundar, möta katter, umgås med grannen, åka bil, tåg, buss och spårvagn. Den ska gå till djurparker, lekplatser, träffa barn, hälsa på mormor, möta hästar, får, getter och cyklister. Oerhört spännande och säkert jättenyttigt, bara det inte blev så mycket av allt och så litet av den välbehövliga vilan! Men naturligtvis ser det inte likadant ut för alla. Men utan tvekan vill jag påstå att de allra flesta valpar och unghundar (det gäller inte vuxna hundar i samma utsträckning) som jag har mött de senaste tio, femton åren är långt mer aktiva och stressade än vad som är gynnsamt för att de ska utvecklas till lugna och harmoniska individer.  

Så hur ska vi göra?

En del säger att man ska miljöträna och socialisera valpen under kortare stunder men jag tänker att det i stor utsträckning beror på valpen och situationen. Blir valpen exempelvis väldigt stressad och uppjagad av en viss situation kan man, om möjligt, försöka hålla sig på lite längre avstånd. Ungefär på samma sätt som man kan träna in möte med andra hundar. Eller så stannar man kvar i situationen tills valpen blivit lugn. Det förutsätter också att valpen inte blir alltför uppjagad eller rent av rädd. Då får man försöka ta sig ur situationen, utan att göra alltför stor affär av det hela. För om vi uppmärksammar valpens eventuellt gryende rädsla, kan det förstärka rädslan istället. (Här vill jag poängtera att det är skillnad på om en hund redan har utvecklat en rädsla mot om det handlar om en eventuellt gryende rädsla).

Gemensam vardag

Det viktigaste och enklaste vi kan göra är att låta valpen dela vår vardag. Genom att låta honom eller henne vara med i olika situationer, då vi besöker vänner, går till frissan, får besök, åker till affären eller stallet, tar en fika på stan (vilket kanske innebär en liten biltur) eller bara sitter på en parkbänk och matar duvor (som valpen inte får jaga). Möjligheterna är många och enkla, det svåra är kanske att se till att det inte blir för mycket under kort tid!

Glöm inte smekmånaden!

I det här sammanhanget vill jag passa på att påminna om den viktiga smekmånaden där du stärker banden mellan dig och valpen och skapar förutsättningarna för en harmonisk hund och ett välfungerande hundinnehav. (Här kan du läsa mer).

Vår “nya” valp

När Taiga kom till oss vid 15 veckors ålder var stor del av socialiseringsfasen i princip över. Och jag är ganska säker på att uppfödaren inte ”slarvat bort” den här tiden. Möjligen har hon fått lite för mycket av vissa saker medan andra, vardagliga ting, kanske har förbisetts. Vi börjar exempelvis misstänka att storstadsliv, med alla dess ljud, dofter och händelser inte har ingått i någon större dos. Så det får vi måhända ägna lite extra uppmärksamhet åt. Men alldeles oavsett så var det inte som att få hem en 8 veckors valp. Och som jag tidigare skrivit, hennes höga stressnivå gjorde att det ibland var svårt att se hur mycket hon hade tagit till sig av sina olika erfarenheter. Och hennes grundläggande personlighet var det svårt att lista ut. Det är visserligen sällan lätt att avgöra en valps personlighet. De utvecklas och förändras och det de ser ut att vara vid en viss ålder kan förändras inom loppet av några veckor. Sedan kommer tonåren med all hormontillströmning, följt av en del nya beteenden som exempelvis ”spökåldern” då det mesta plötsligt kan framstå som farligt. När hunden sedan är vuxen kan den vara ganska annorlunda mot när den var valp. Till detta tillkommer oftast också det stora, och till synes ofrånkomliga fenomenet, stress!

Ljuvliga, älskade valp

I förra avsnittet skrev jag om vad stress innebär och hur det påverkar personligheten så det ska jag inte orda mer om. Däremot vill jag berätta om den stora förvandling som skedde med Taiga när stressen släppte sitt grepp (och som faktiskt sker med de flesta valpar/hundar när de inte längre utsätts för stress i någon större utsträckning). Från att ha varit ohörsam, okoncentrerad, överaktiv och ganska burdus och okänslig blev hon något helt annat. Det som vi tidigare bara anat och hoppats på blev alltmer framträdande.

Självständig eller beroende

Hennes närhetsbehov och hennes anknytning till oss ökade. Från att vi tidigare sett oss tvingade att ha henne i koppel, även i trädgården, ville hon plötsligt inte gå ut ensam några få meter i mörkret! Så från att ha varit helt obrydd blev hon en försiktig och avvaktande liten valp. Ett stort framsteg! En valp ska helst inte tro sig om att kunna stå på egna ben och helst aldrig vistas ensam i en trädgård då den lätt lär sig att bli självständig och oberoende av oss. Känner den så när den är valp kommer den definitivt att vara säker på det när den är vuxen. Fast det här beror naturligtvis på vilken hund vi vill ha och varför. Vill vi exempelvis att hunden ska vakta en hel fårahjord på egen hand är det naturligtvis bra om den klarar det. Vill vi å andra sidan kunna gå promenader med en okopplad hund som inte drar iväg alltför långt från oss och som även kommer när vi kallar blir det mycket svårare, ibland näst intill omöjligt, att uppnå med en alltför självständig och oberoende hund.

Den viktiga vilan

Men det första, mest påtagliga var nog att hon började sova och vila – ordentligt. Hon sov ofta och hon sov  djupt och länge. Hon började känna när hon blev trött och lyssnade på det. Och nu påbörjades den goda spiralen – mycket vila och sömn leder till lugn och återhämtning. Och med detta nya lugn tog hon sig an alla skeenden i livet. Det innebar inte att hon alltid var lugn och sansad, men det innebar att hon blev mer närvarande och sansad. Hon blev mer medveten och lyhörd. Hon kommunicerade med oss – och med katten 🙂 Plötsligt blev vi en liten flock i samspel. Och härifrån kunde vi nu börja vårt riktiga äventyr tillsammans. Nu äntligen hade vi fått en valp, som inte bara var fysiskt närvarande, utan också i högsta grad psykiskt närvarande. Och vilken skillnad det gör! 

Vi hör ihop

Nu blev hon alltmer kontaktsökande och tillgivenheten tycktes inte ha några gränser. Allt oftare ”buffade” hon på oss med nosen, och nafsandet i våra händer ökade (lite småjobbigt men ett gott tecken), Hon blev mindre ”hårdhänt”, så nafsandet blev samtidigt mindre smärtsamt. Hon sökte ögonkontakt allt oftare och pockade på uppmärksamhet och närhet genom att komma och lägga sig vid våra fötter eller hoppa upp till oss i sängar och soffor. Hennes vänliga läggning och lyhördhet blev högst påtaglig.  
   Men det var något annat också, något som är svårt att klä i ord. Något i blicken, lugn, tillgivenhet – och tillit. Hon kände tillit! Hon kände sig trygg med oss! Och finns det något mer lugnande än just detta: att se att vår skyddsling mår bra i vårt sällskap och i den miljö vi erbjuder.  Måhända har vi hund- och djurägare olika målsättningar, strävanden och tankar kring vårt djurinnehav men något de flesta av oss har gemensamt är nog precis det att när vi vet att våra djur mår bra, då mår vi bra.

Mickie Gustafson

Karismas valpkurs online bokar du här

Fler av våra hundkurser i Göteborg Mölndal finner du här i menyn under Aktuella kurser.

Vi finns på 5 minuters gångavstånd från nya Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg