På valpkurs för att göra ingenting

Avsnitt 11. På valpkurs 

När Taiga var ungefär sex månader blev det dags för valpkurs. En perfekt ålder att påbörja valpkurs för de flesta hundar. Fast de med mindre hundraser kan förstås gärna vänta ytterligare något. I all synnerhet under vintertid då de vanligtvis har lättare att frysa. Medan de med en del större, lite energiska och ”musklade” hundraser, gärna kan börja något tidigare.  Framför allt därför att det kan krävas lite mer av husse och matte. För vår del inföll valpkursen perfekt i tid och med Taiga i ett av mitt barnbarns händer kände jag mig full av tillförsikt. (Även om jag uppriktigt sagt inte var helt säker på hur det hela skulle förlöpa).

Familjehundsträning med flera i familjemedlemmar

En svår utmaning när det gäller familjehundsträning är att fler i familjen gärna vill delta. Och det är naturligtvis det allra bästa. Ju fler i familjen som engagerar sig i hunden, desto bättre. Samtidigt kan det innebära en stor utmaning i tränings – och inlärningssammanhang. Många hundar, som är familjeorienterade, vill helst att hela flocken/familjen ska vara samlad på ett ställe (i alla fall de som finns framför ögonen). Dessa hundar kan därför bli oerhört frustrerade och okoncentrerade av att några i familjen befinner sig en liten bit längre bort. I vissa fall har jag fått be hela familjen att hålla sig i samlad trupp för att deras hund ska vara mottaglig för någon som helst inlärning. (För övrigt en ganska utmanande uppgift i sammanhållning;)

Mutor och goda relationer

När det gällde Taiga skulle detta kunna bli en svår utmaning eftersom ju en av hennes flockmedlemmar dessutom var kursledare.  När jag hade min senaste schäfer var det en omöjlig uppgift. Han kunde på intet vis acceptera att jag var kursledare och inte ägnade just honom min fulla uppmärksamhet. Om det berodde på att han var hane, schäfer, vall- och vakthund eller allt sammantaget ska jag låta vara osagt. Men min erfarenhet sa mig att det skulle kunna bli lite knepigt. Det som däremot talade för att det skulle fungera är att Taiga är flexibel och anpassningsbar och så pass godisfixerad att hon är lätt att ”muta” – med gott godis. Samt att hon har en god och stabil relation till ”lillmatte”. 

Först går det bra…

Första och andra gången gick över förväntan. Taiga uppförde sig och jag slapp skämmas 😉 Vår målsättning var i och för sig att hon mest skulle vistas i en grupp med andra hundar och förhålla sig lugn. Men säg den som kan avstå mer aktiv träning när man är på kurs… Mitt barnbarn var inte tåligare än de flesta vuxna, så hon hade naturligtvis svårt att förhålla sig passiv under hela kursen. Snart nog var även hon igång med att träna allt annat än att bara ”göra ingenting”. Men båda var duktiga och Taiga var genast med på noterna. Äta godis och samtidigt möta hundar, stanna på tillsägelse, söka kontakt och samarbeta föll henne i smaken kan man säga.

…sedan går det åt skogen

Men tredje gången hände något som i och för sig inte är ett ovanligt på hundkurs. Hon var inte fullt så koncentrerad som de två första gångerna. Stressnivån var högre och koncentrationsförmågan lägre. För många hundar är de första gångerna på kurs så överväldigande att de blir lite avvaktande och fullt upptagna med att iaktta (undantag finns naturligtvis alltid). Men vid tredje tillfället brukar de känna sig lite mer hemmastadda och då händer det saker. Då, om inte tidigare, vill de leka, göra utfall, bekanta sig med ALLA dofter som finns och gärna nosa reda på allt godis som tappats och fallit på marken. (Det som inte blir uppätet tar skatorna, som tålmodigt väntar till efter avslutat kurs, hand om). En del hundar drar fram som dammsugare och har inte intresse för annat än ihärdigt godissök. Taiga var inget undantag, hennes uppmärksamhet var inte den bästa och hon var inte helt övertygad om att samarbete och kontakt var kursens målsättning. Inte ens godaste godis hade riktigt samma effekt som tidigare.

Konsten att göra ingenting

Nu gällde det egentligen att minska kraven, att göra träningen enklare och att fokusera mest på att göra ingenting eller passivitetsträna som det också kallas. Personligen är jag lite kluven inför ordet passivitets- träning. Det känns lite motsägelsefullt att å ena sidan vara passiv, å andra sidan träna. Hur ska vi ha det? Samtidigt kan jag förstå tanken. För hur det än är, det är trots all kanske mer ”säljande” att erbjuda träning, om än passiv sådan, än att, som vi på Karisma, ”göra ingenting” – det kan ju kännas både dyrt och onödigt 😉 Att gå en kurs och göra ingenting får oss knappast att känna att vi är effektiva och duktiga. Och för den som saknar erfarenhet kan det ibland vara svårt att förstå hela vidden av vilken effekt det får på sikt. Mer om konsten och värdet i att göra ingenting kan du läsa här: Att göra ingenting leder alltid till någonting

Skapa de bästa förutsättningar

Men om jag fick råda och bestämma (och det får jag när det gäller Taiga – till viss del i alla fall 😉 så skulle första gångerna på en kurs mest bestå i att ”göra ingenting”. Att bara vara, avslappnat och i stillhet, tillsammans med andra hundar lär hundarna precis det – att vara lugna och avslappnade även då det finns andra hundar i närheten. En bonus är också att efter ett tag i stillhet blir de flesta hundar mer mottagliga för inlärning och då blir det så mycket lättare och roligare att gå på hundkurs – inlärningen fungerar bättre och effekten blir kvarstående. De hundar som däremot inte bli lugna är oftast de som är så uppskruvade och stressade att det skulle ta mycket lång tid för dem att gå ner i varv. Det är en av fördelarna med längre kurstillfällen. Men många tror att korta tillfällen, fördelat på flera gånger, alltid är bäst rent pedagogiskt. Min erfarenhet har visat att längre tillfällen, med många pauser, oftast ger bättre resultat med lugnare hundar. 

Varför så stressad och uppskruvad?

Tyvärr tillhörde Taiga plötsligt den gruppen av hundar som är så uppskruvade och stressade att de behöver lite längre tid för att bli lugna. Och vilken tur då att hennes ägare råkade vara fullt införstådd med detta och trappade ned på själva träningen. Men frågan uppstår förstås varför Taiga var så osedvanligt stressad just vid detta tillfälle? Att det är vanligt förekommande på just tredje, eller ibland fjärde, kurstillfället kan vara en delförklaring men det räcker inte! Det var något annat som störde. Vi behövde inte tänka efter särskilt länge förrän vi insåg vad det var. Vi hade vistats på annan plats än hemma veckan innan detta kurstillfälle och Taiga var helt enkelt, överstimulerad, övertrött och ur balans. Hon är ju faktiskt fortfarande valp och det blev helt enkelt för mycket för henne.

Stresstolerans

Och är det något vi lärt oss på den här korta tiden tillsammans med henne så är det att hennes stresströskel är väldigt låg. Detta kan möjligtvis vara sviterna av att hon varit stressad tidigt i livet. Och som eventuellt alltid kommer att sitta i. Det innebär i så fall att vi alltid, även när hon är vuxen, måste var försiktiga med att utsätta henne för situationer som riskerar att öka hennes stresspådrag. Men det kan också vara ett uttryck för en rasegenskap. Vissa raser, särskilt aktiva och energiska, är stresskänsliga och har lätt att gå upp i varv. Något vi i så fall inte varit medvetna om och heller inte lyckats klura ut innan vi valde ras.
Men det kan, vilket vi hoppas på, vara ett uttryck för att hon, i likhet med de flesta valpar, är känslig för stress. Det ger oss i så fall större möjlighet att påverka hennes framtida stresstolerans genom att, så långt möjligt försöka undvika onödig stress  – och alla som haft hund och försökt med det, vet hur svårt det kan vara ibland.

”Hemskolning”

Valpkurser i all ära (och jag måste medge att jag tycker kurserna på Karisma är superbra) 😉 men det mesta och den bästa inlärningen sker vanligtvis hemma i lugn och ro utan allehanda störningar. Valpkurs kan fungera som inspiration, vägledning och ”första hjälpen” i att bygga en god relation (om det är kursens målsättning). Och att träna tillsammans med likasinnade och kunna ventilera sina upplevelser är något de flesta uppskattar. Att vara inbokad på en kurs kan också fungera som det där åtagandet, som gör att man ”kommer igång” eller tar sig för. Och det kan kännas bra med kontinuitet och möjligheten att få fortsatt stöd och handledning. 
   Men det verkliga arbetet sker sedan i hemmiljö. Det är ju trots allt där vi spenderar mesta tiden tillsammans och det är där, i vardagen, vi får tillfälle att öva och träna varje dag. Och vanligtvis har hundar, precis som vi människor, lättare att lära in nytt, eller sådant som är svårt, i en lugn, trygg och invand miljö. Så för vår del fortsätter vi helt enkelt att satsa på hemskolning*.  Tills det är dags för nästa intressanta och spännande kurs på Karisma.

*Hemskolning är enligt lag förbjudet i Sverige. Men det gäller inte hundar.

Det viktigaste uppdraget

 Så vårt viktigaste uppdrag nu är att även fortsättningsvis försöka att, så mycket som möjligt försöka undvika att utsätta Taiga för stress. Vi förlänger helt enkelt vår smekmånad och låter den bli fortlöpande. Under denna tid ägnar vi oss åt ett annat viktigt uppdrag, nämligen att lära känna henne och förstå vem hon är och vad just hon behöver för att må bra. Och, i likhet med oss människor, är ju hundar föränderliga. Så det vi ser när de är små kan förändras över tid. Och även när de är vuxna fortsätter de (förhoppningsvis) att utvecklas – om de får chansen och vi ger oss till tåls. Men att vi tar smekmånad(er) betyder inte att vi bortser från all form av inlärning. För visst finns det saker som alla flocklevande och sociala varelser behöver lära sig tidigt i livet för att kunna bli välfungerande och inte riskera att bi ”utfrysta”. Det gäller även oss människor, även om vi inte lär oss precis samma saker. 

Alla dessa krav

Men det gäller alltid att försöka att inte ställa så många eller stora krav att förtroendet mellan oss och valpen går förlorat eller naggas i kanten. Om vi granskar våra krav upptäcker nog de flesta av oss att det inte är lite vi begär. Mycket handlar dessutom ofta om vad vi INTE vill att våra hundar ska göra. De ska exempelvis inte dra i koppel, bita sönder saker, bita i händer och fötter, jaga motionärer, harar eller grannens katt, stoppa i sig godsaker den hittar utomhus (döda fiskmåsar, gamla skosulor, rostiga  konservburkar eller andra delikatesser). Så ska den förstås komma då vi kallar (om den får vistas lös), kunna lämnas ensam, vara rumsren, hälsa fint på människor (eller inte hälsa alls). Listan kan naturligtvis göras mycket längre, men det här räcker nog som exempel på våra olika krav och förväntningar. Det hela skulle dessutom kunna kortas ned till en enda mening: valpen ska lära sig fungera i vår miljö. Och vad vi prioriterar kan skilja sig hundägare emellan. Och prioritera måste vi om relationen inte ska ”tjatas sönder” eller förtroendekontot ska tömmas. För vår del försöker vi fokusera på det vi tycker är Taigas viktigaste lärdomar för att fungera hos oss, med oss, och i vår vardag. 

(I nästa avsnitt ska jag berätta lite om just våra prioriteringar och hur vi gjort, och gör, för att kunna lyckas i våra föresatser).

Mickie Gustafson

Karismas valpkurs online bokar du här

Fler av våra hundkurser i Göteborg Mölndal finner du här i menyn under Aktuella kurser.

Vi finns på 5 minuters gångavstånd från nya Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg