En psykologs bekännelse

I över trettio år har jag arbetat med att utbilda hundägare och i nästan lika många år har jag trott mig göra ett bra jobb. Åtminstone har mina kunder och uppnådda resultatet pekat åt det hållet. Trots detta har jag nu börjat ana att jag kanske varken har ”rätt” utbildning eller ”rätt” titulatur för att göra det jag gör. Eller också är jag helt enkelt överkvalificerad. Jag undrar vilket som är värst – och för vem. För utan utbildning kan det ju tänkas att jag faktiskt inte vet vad jag gör men ändå gör det –och dessutom tar betalt för mina tjänster. I andra fallet kan det ju tänkas att jag mycket väl vet vad jag gör och varför – men ändå aldrig kan ta betalt fullt ut för den utbildning och kompetens jag har (för att det är få som egentligen vet om den och ännu färre som kanske ens bryr sig).

Hur det än förhåller sig vill jag härmed ”avge min fulla yrkesbekännelse”:
Jag är inte hund-psykolog! Inte heller etolog eller kynolog.
Däremot har jag en psykologexamen, i ”vanlig” humanpsykologi, varken mer eller mindre. Så där, nu var det sagt och allt känns genast mycket bättre. För vem, om inte en psykolog, kan må så bra av att få lätta sitt hjärta.

Men för dig som vill mer än att bara låta mig avge min bekännelse vill jag börja med några klargörande. Eller också drar jag bara med dig i min egen förvirring. Vi får se.

När jag påbörjade min yrkesbana insåg jag ganska snart att för att kunna utbilda hundägare var det i korthet två saker jag måste ha god kännedom om. Det ena var människor, det andra var hunden. Jag kunde då välja antingen att utbilda mig till exempelvis etolog (och i botten ha en biologisk grund att stå på). Den utbildningen skulle ta tre- fem år. Jag kunde också välja att utbilda mig till psykolog (och i botten ha en beteendeorienterad grund att stå på). Den utbildningen tar cirka fem år. Jag kunde naturligtvis också välja att gå båda utbildningarna (det skulle således ta åtta-10 år) och därmed få dubbla utbildningar (och dubbla studieskulder). Jag gjorde mitt val. Det fick bli psykologin. Detta val gjordes av främst två orsaker. Det ena och kanske största skälet till mitt studieval, var att jag via mina psykologistudier, fick lära mig lika mycket om andra däggdjur som om människan. Mycket av den forskning som bedrivits i syfte att förstå människan och många av de slutsatser som dragits om mänskligt beteende har nämligen ursprungligen gjorts utifrån studier av djur. Så vill man förstå djur finns en mängd forskning att tillgå inom bland annat humanpsykologin.
Och psykologi handlar inte bara om beteende eller vårt innersta, vårt känsloliv. Psykologi innefattar även sådant som inlärning, kommunikation, stress, normalt, avvikande, miljö, utveckling, behov etc hos såväl människor som andra djur. Det andra skälet till mitt val var att jag prioriterade människan som ju var den jag vände mig till och skulle utbilda. Det var människan jag ville förmedla kunskaper till, det var människan jag i första hand ville utbilda, inte hunden. Men genom att välja humanpsykologi fick jag på sätt och vis en ”dubbel utbildning” eller mer (till nästan halva priset, om man nu kan säga så om studieskulder). Och inom psykologin finns också utrymme att betrakta olika skeenden utifrån en mängd olika perspektiv såsom exempelvis biologiska, etologiska, sociologiska, pedagogiska, filosofiska etc. Detta gav mig den tvärvetenskapliga grund jag ansåg mig behöva för att kunna arbeta inom så många olika områden som jag faktiskt gör.
Men detta till trots, och fast jag tycke jag gjorde ett klokt och genomtänkt val har jag alltså plötsligt kommit att vackla och undra vad ”jag egentligen är”. För idag finns så många olika titulaturer att jag blir lätt förvirrad. För vad är exempelvis en hundbeteendevetare? Är inte det egentligen detsamma som en etolog? När vi talar om hundpsykologi eller hundens psykologi, är det hundens själ vi menar då, hundens allra innersta? Och vem ska göra denna resa i hundens inre? Vilka kunskaper och vilket språk ska vi använda oss av när vi söker hundens allra innersta? Eller är hundens psykologi detsamma som hundens beteende? Då är vi väl åter inne och nosar på etologins område? Eller finns det idag en alldeles särskild vetenskap som faktiskt enbart handlar om just hundens psykologi? Och var bedrivs då denna forskning och var är dessa studier förlagda? Eller är vi fortfarande måhända kvar inom psykologins enorma område.
Psykologi är kanske fortfarande psykologi.

Kanhända har jag med alla mina frågor eller påståenden, alldeles oavsiktligt, trampat någon på tårna. Det händer ju ibland att jag skriver något som gör någon upprörd eller sårad. Då brukar jag få veta det. Och skulle jag då själv bli riktigt upprörd eller sårad tänker jag nog boka tid för lite samtalsterapi hos en hundpsykolog eller kanske en etolog. Helt förvirrad är jag inte…

Mickie Gustafson