Hunduppfostran, en fråga om disciplin?

Storm i ett vattenglas

Än en gång blossar den upp, diskussionen kring hur vi ska förhålla oss till våra hundar och deras uppfostran. Är det den ”mjuka vägen”, kantad av köttbullar, hundgodis och glada tillrop eller den ”hårda vägen” med handgripligheter, strypkoppel och strikta gränssättningar som ska gälla? Eller kan det även i detta sammanhang finnas en “gyllene medelväg”? Mer kan du läsa i min artikel Den hårda linjen och den mjuka, skriven år 2008. 

”Under solen intet nytt”.
Så länge jag har varit verksam i den här branschen (och det har hunnit bli några år vid det här laget) har vågorna till och från gått höga om vad som är rätt och vad som är fel. Och fortfarande verkar många tro att det finns ETT sätt, det enda riktiga. Ibland får det mig att associera till religion (inte andlighet) där den ”troende” (för här handlar det ofta mer om tro än kunskap) hävdar att det faktiskt bara finns en enda rätt ”religion”. Men hur kan vi någonsin påstå att något är det enda rätta. Ja, vi kan förstås gå på våra känslor och det kan vara en måttstock så god som någon men ibland kan det bli lite som att hänvisa till ”sunt förnuft”. Även en dåre tycker sig ha sunt förnuft.

Rätt eller fel, svart eller vitt
Frågan är förstås om vi har samma känslor och samma sunda förnuft. Och i sin förlängning måste vi kanske också fråga oss om ALLA människor är lika, om ALLA hundar är lika, om vi alla har samma förutsättningar, samma behov och samma mål. För om vi hade det skulle det kanske verkligen finnas ett sätt som vore det enda rätta, en väg att nå dit som är den rätta. Men den som lever i verkligheten (ALLA gör inte det heller, i alla fall inte i SAMMA verklighet) inser att det finns olika vägar, olika mål, olika hundar med olika beteenden, olika behov, olika lynne och personlighet, precis som det finns olika människor med olika personligheter, olika behov, önskemål, förutsättningar, kunskaper etc. För den som arbetar med hundar eller hundägarutbildning gäller (som jag ser det) att balansera mellan å ena sidan hundens behov, å andra sidan hundägarens förmåga och kompetens – och jag lovar – det är olika! Så mitt i allt detta känslosvall (för hund- eller barnuppfostran kan sätta fart på känslor) är det viktigt att ta hänsyn till just olikheterna, vilket i sin förlängning betyder att det faktiskt inte finns ETT sätt som är det rätta. Variationerna är oändliga, om vi vill uppnå resultat vill säga och om vi verkligen har såväl hundens som hundägarens bästa för ögonen. Låt oss därför inse och erkänna att de metoder och tillvägagångssätt som är lämpliga och kanske till och med nödvändiga för att vissa hundar ska få möjlighet att leva ett gott liv (och inte behöva avlivas) inte självklart är direkt överförbara på ALLA hundar i ALLA situationer.

Positiva inlärningsmetoder står inte i motsattsförhållande till att sätta gränser
Låt oss också skilja på förhållningssätt och metoder när det gäller reellt farliga och traumatiserade hundar/hundraser med riktigt svåra beteendestörningar där det krävs direkta ”brandkårsutryckningar” för att ingen ska komma till skada, mot att lära in önskvärda beteenden hos ”vanliga”, vänliga, harmoniska (men kanske ibland lite stressade) familje- och sällskapshundar. Att all modern forskning visar på det de flesta av oss kanske redan visste, att positiva inlärningsmetoder är mest hållbara och skänker glädje och motivation både till den som lär ut och till den som lär in, står inte i motsatsförhållande till att gränser ibland måste sättas. Hur, var eller när dessa gränser kan behöva sättas skiljer sig åt och det är inte bra för någon (vare sig våra hundar eller våra barn) att vi avsäger oss detta ansvar. Inte heller är det ansvarsfullt eller rättvist att tro att ALLA ska behandlas lika. Det är, tycker jag, en av de största orättvisor vi kan begå.
Här kan du läsa Sara Viforrs syn på sådant som ledarskap, disciplin och för vems skull vi agerar.

Med kärlek som ledstjärna
Avslutningsvis vill jag säga; självklart tror även jag, precis som de flesta som brinner för något, att det jag gör är rätt. Och under resans gång har jag försökt finna nya, framkomliga vägar för de hundar och människor jag mött. Och i ärlighetens namn, ibland har det varit den ”hårda” vägen, ibland den ”mjuka” men ännu oftare har jag trampat nya stigar och faktiskt en och annan irrgång. Till alla som kämpar för det ni känner och tror är rätt och som brinner av kärlek till dem ni vill vägleda vill jag säga: det är som att vara förälder – hur ni än gör så kommer ni att göra fel (och också få höra det)! Men förhoppningsvis samlar ni även en och annan poäng och förhoppningsvis blir det mer rätt än fel. Vi kan inte göra mer än vårt bästa och under tiden försöka lära oss så mycket som möjligt. För det är en av tjusningarna med att arbeta med andra varelser, vi måste hela tiden vara beredda att lära nytt, ifrågasätta både oss själva och andra, och vid behov, söka nya, framkomliga vägar och att, inte i alltför stor utsträckning, låta oss styras av vad andra tror eller känner. Mickie Gustafson